Nöje

Han vill visa skavanker

Han pratar mycket och fort. Nästan mer om musik än om konst, Ola Åstrand. Men också om matlagning, arbetsdisciplin och en längtan till havet. Vill du se några av hans bilder så visas de just nu på Dunkers i Helsingborg.

— Jag gillar verkligen den här stan, säger Ola Åstrand och låter blicken leta sig genom dimman från caféet på Dunkers till Norra hamnen, till kajplatserna.

— Malmö däremot... jag kan verkligen hata Malmö.

Han tystnar någon ovanlig sekund.

— Men jag kan också känna något för den. Något jag gillar. Malmö har förändrats sedan jag växte upp där. Fast klimatet är fortfarande lika hårt. Det blir väl så när människor lever så nära varandra.

Han är född i Helsingborg och pappan arbetade på Helsingborgs Dagblad. Sedan blev det alltså Malmö, skilsmässa mellan föräldrarna, en cancersjuk mamma och så småningom flytt till Göteborg.

— Teckning var egentligen det enda skolämne jag var bra på. Plus att snacka. Jag tyckte det var kul att diskutera, men läshuvud... nej, jag hade inget läshuvud. När jag gick ut gymnasiet lyckades jag sänka mitt betyg från 1,2 till 1,0. Sedan var det virrigt i några år. Jag flyttade hemifrån när jag var 18 och samtidigt blev mamma sjuk. Det blev en process där jag skulle frigöra mig, samtidigt som jag hela tiden hade dåligt samvete.
Musiken hjälpte till att lösa upp knutar. Ola gav sig hän åt punken, samtidigt som han fortsatte att teckna och måla. Han bildade egna band, men jobbade också med legender som Stry Terrarie och TT Reuter.

— Jag spelade gitarr. Max diskant, max volym — det gick inte att undgå mig. Men det blev för mycket utanpåverk. Att spela i band är som att agera i en roll. Jag gillar det fria... Men jag är fortfarande extremt musikintresserad. Läser mer om musik än konst och låter mig inspireras av det. Jag läser nästan aldrig konstböcker och försöker att inte titta för mycket på andras verk. Konsten blir ofta lite lillgammal. Många konstnärer försöker göra sig till något som de inte är. Och jag tror att det är ganska vanligt att de lutar sig mycket mot det skrivna ordet. Själv är jag dyslektiker, väldigt ordblind. Fast jag har blivit bättre, tack vare min fru som är en skrivande person.
80-talet innebar konstutbildning för Ola. 1986 kom han in på Valand i Göteborg.

— Jag gick ut -91 och först då kändes det som om livet började på riktigt. Som om det blev spännande. Sedan dess har allting varit tillåtet för mig att testa. Som "Luften är fri!", du vet. "Konsten är fri!" Jag får göra vad jag vill, och det har blivit en ganska krokig färd. Förmodligen har en del människor förlorat förtroendet för mig, men jag tror jag har vunnit i längden. Breddat mig.

Alla de där undervisningsåren har producerat en mångkunnig artist.

— Jo... det är sant på så vis att jag uttrycker mig på olika sätt. Men jag är inte intresserad av teknisk skicklighet, den kan döda budskapet. Jag försöker göra så gott det går och lite till.

Han ler lite generat.

— Jag har den här viljan att visa det amatörmässiga, inte vara rädd för att avslöja mina brister. Det skulle kunna skapa ömhet hos betraktaren. I stället för att dölja sina skavanker ska man visa fram dem. Det där lockas jag av både när det gäller konst och musik. Det finns en musiker som heter Todd Rundgren som jag är smått besatt av. Många får huvudvärk av honom för han spelar alldeles för intensivt. Jag tycker det är rart.
Efter ett decennium av experimenterande är han nu tillbaka där det började.

— Jag har liksom gått varvet runt, säger han och låter armen fara i en båge. Jag har valt att begränsa mig. Svart och vitt. Tecknandet har blivit lite collagebetonat. En mix. En del saker är små, andra väldigt stora. Man kan hitta lite manga i det. Det japanska sättet att teckna serier har funnits länge, men först nu börjat uppmärksammas i väst.

Är hans konstnärliga vardagsliv kaos, eller är han en plikttrogen yrkesman?

— Jag är extremt disciplinerad. När vi köpte hus, ett renoveringsobjekt, byggde jag en ateljé där så att jag kan jobba hemma. Först lämnar jag ungarna på dagis, sedan jobbar jag i ateljén mellan åtta och fem. Fast som konstnär är det svårt att låta bli att arbeta, svårt att bara koppla bort tankarna. Ett bra sätt är att laga mat och lyssna på musik. Samtidigt. Brasiliansk musik, jazz. Asiatisk mat. Soppor på vintern. Italienskt.

Utställningen på Dunkers håller på till den 29 maj, sedan blir det Göteborgs konsthall med vernissage 1 juni.

— Efter det tänkte jag faktiskt försöka ta tre veckors semester, säger han och får det att låta som ett unikt företag.

— Hyra en stuga i skärgården. Jag har ständigt den här längtan till havet. Jag seglar inte, tyvärr, men älskar att bada. Problemet med att vara ledig är att jag är rädd för att tappa identiteten. Men om jag kan släppa taget hoppas jag kunna fylla på med något annat. Man behöver avkoppling, för i ateljén är jag alltid påkopplad. Att skapa är obekvämt och upprivande och ångestladdat, "Undrar vad de ska säga om det här?" "Är det här bra?" och jag vet inte vem jag kan fråga om råd, för lyssnar jag kanske jag ångrar mig och tänker att jag skulle ha tagit med det där i alla fall. Det är alltid det man inte tog med som man ångrar.
När vi pratar om vad han gjort tidigare nämner han gärna utställningen Hjärtat sitter till vänster, från 1998. Ola tog initiativet tillsammans med Ulf Kihlander och visade svensk konst från 1964 till -74.

— Jag såg att de unga på konstskolorna åkte till USA och England för att få inspiration. Vi ville visa att vi i Sverige också hade gjort subversiv konst. Det blev en jätteutställning, ett statement. Fast vi tog inte med KFML(r):s skurhinksrealism. Jag tror inte tiden är mogen för den, det hade bara blivit patetiskt. Nu blev det vilt och anarkistiskt i stället. Och jag har faktiskt presenterat en idé till en uppföljning.

1996 arrangerade han Tjuv och polis, där interner och poliser visade sin amatörkonst.

— Det blev stapplande och ömsint. Jag minns speciellt en tavla av en polis som hade varit med vid ett otäckt Norrlandsmord. Han hade målat patronerna stora som flaskor i gräset. Det var väl hans sätt att bearbeta ett trauma.

Varför heter Dunkersutställningen Vit limousin?

— Det är som en clash. Dels drömmen om något fint... studenter som hyr en fin bil när de går ut. Dels hip-hopvarianten med nyrika ghettokillar med tjocka guldkedjor, svarta brudar i shorts och mycket droger. Och så är det rippat från Beatles vita album. Svarta fönsterrutor och man vet inte vad som pågår innanför. Utställningen i Göteborg har samma namn, men helt nya bilder. Jag funderar på att göra en tredje variant med samma namn, samma utanpåverk men med innehållet utbytt. Det är en tanke som tilltalar mig.

Några höjdpunkter

I den långa listan av separat- och samlingsutställningar hittar vi:

• 1990 "Thank You very much", Galleri Overgaden, Köpenhamn, "Transitions", Konstföreningen, Oslo.

• 1991 "Art against aids", Nordanstad-Skarstedt, Stockholm.

• 1994 "Hur unga män dör", Tre, Stockholm, "Letters in the sand", HCA, San Fransisco.

• 1997 "Antenn till Gud", Göteborgs konstmuseum.

• 2000 "Dak Art", konstbiennal i Dakar, Senegal.

• 2001 "McMemories", Skånes konstförening, Malmö.

• 2002 "Vem vill bli miljonär?", Kulturhuset, Stockholm.
Representerad:

Moderna museet, Malmö museum, Uppsala konstmuseum, Linköpings kommun, Göteborgs kommun, Göteborgs konstmuseum, Statens konstråd, Gävle kommun
Gå till toppen