Nyheter

Vardag i katastrofens skugga

Högst fem dagar skulle de vara borta. Det var myndigheternas besked när staden Pripjat till slut evakuerades. Så folk matade katten, vattnade blommorna och drog. Nu har det gått 20 år och området kring Tjernobyl är fortfarande obeboeligt. I utkanten av Kiev träffar vi de som levde av och med kärnkraften. Även om inget någonsin blir sig likt så finns det ett liv även efter döden. För sjukpensionerade Vitalij Kovalov som trängs med nio personer i en lägenhet, för Ljudmila Ignatenko som miste man och dotter och för Rima Hrunchuk med sina infarkter.

Ludmila Kovalova har en matkasse i varje näve. Hon kånkar iväg bort mot trerummaren som hon delar med maken Vitalij och åtta andra Tjernobyloffer.

— Vi jobbade båda i verket. Min man andades in giftiga ångor och låg på sjukhus rätt länge.

Hon vill berätta, även om de glansiga ögonen avslöjar obehag. Vi har varit lite oroliga för just det, att få kontakt med de drabbade. Vår tolk Elena Trush, en språkbegåvad, ung ukrainska, har precis genomgått en veritabel klassresa. Den tog blott 17 minuter från storstadens moderna centrum ut till Troeschyna. När vi steg ur taxin mitt i betongghettot såg världsvana Elena rätt skeptisk ut.

Nu står hon vid ett till stålskelett sönderblåst vindskydd och pratar med en främmande kvinna.

— Vi har en son och en dotter och fem barnbarn, min man och jag. Det är ett rätt hyggligt liv ändå och Vitalij, som blev sjukpensionär precis som de flesta andra, trivs i naturen och är ute på lantstället i dag. Ni ser ju, här är inte så mycket grönt, säger Ludmila Kovalova och gör en svepande gest.
De bodde i Pripjat. Ett samhälle med 45 000 invånare i anslutning till kärnkraftverket i Tjernobyl. Drömstaden som förvandlades till spökstad. Ett experiment natten den 26 april 1986 gick snett och två explosioner i reaktor nummer fyra fick taket att lyfta. Delar av bränslehärden slungades ut i luften och lösa partiklar föll ner på marken sprängfyllda med radionuklider. Samtidigt blåste ett giftmoln mot nordväst, skonade Kievs miljoner och drog i stället bort över Vitryssland och vidare mot Skandinavien.

I brist på information fortsatte livet som vanligt i Pripjat. Folk flanerade i generöst solsken, barn lekte i extrem gammastrålning, ett nyöppnat nöjesfält lockade lördagslediga och fyra bröllop och två dop hölls och firades i anslutning till kyrkan. Det var en underbart vanlig vårdag.
Först den 27 april togs beslut om evakuering och 1 200 bussar rullade in och tömde städer och byar på ett par timmar. I radio meddelades att närområdet skulle saneras och vara utrymt i tre till högst fem dygn.

— Jag kom tillbaka med en gruppresa efter tio år och såg förödelsen. En hemsk syn. Döda träd och ruiner, rena skräckscenariot.

Folk från den stängda zonen placerades i 21 nybyggda hyreshus i Troeschyna och överlevarna bor kvar i tusental än i dag.

— Vi hamnade här sommaren 1986 och här lär vi bli, säger Ludmila Kovalova och tar sina kassar.

Hon hälsar på Rima Hrunchuk, som arbetade på elavdelningen. En annan kvinna med liknande erfarenhet. Präglad av två decennier av sorg, saknad och cesium-137.

— Jag har haft hjärtinfarkter och är invalid, berättar Rima. Men det är inget unikt. Alla här har dålig hälsa.
Den unge Anatolij kommer plötsligt gående mellan husen med två dunkar vatten. Kärleksbarnet som ni kan se i Gunnar Bergdahls filmdokumentär "Ljudmila och Anatolij" i SVT på årsdagen nu på onsdag.

Hans mamma Ljudmila Ignatenko var 23 vårar ung, gravid, lycklig och nygift med brandmannen Vasilij när det osannolika blev sannolikt. "Jag väcker dig när jag kommer hem", sa Vasilij. Men varken han eller 27 av hans arbetskamrater återvände. I stället dog han på ett militärsjukhus i Moskva 17 dagar senare.

Eller som joursköterskan krasst konstaterade under slutfasen: "Han fick i sig 1 600 röntgen, den dödliga dosen är 400. Ljudmila, du sitter vid en reaktor."

En utdömd reaktor med sprucken hud och uppsvällda ögon, oförmögen att behålla någon som helst näring och ständigt läckande blod- och slemavföring.

Den lilla dottern föddes med hjärtfel och levercirros och klarade inte många andetag när navelsträngen klippts, men som foster hade hon ackumulerat de höga röntgendoserna och räddat sin mamma.

Och så gick livet på något outgrundligt sätt vidare och den förtvivlade änkan bestämde sig för att försöka skaffa ytterligare ett barn. Hon visste att många kvinnor i hennes omgivning blivit infertila, men mot alla odds fick hon en son som hon älskar över allt annat. Nu bor de i två rum och kök i en niovåningslänga. Vi tar hissen upp. Den kränger och frustar och stannar med ett ryck.
Ljudmila Ignatenko har också en infarkt bakom sig och är sjukpensionär. Men hon, den före detta konditorn, kan bevisligen slänga ihop gudomliga äppelknyten och en maffig mockatårta.

— Ta mer, trugar hon oss och klappar samtidigt sonen på kinden.

Anatolij ler ett förläget tonårsleende.

— Vi har blivit lite uppmärksammade och en del grannar är nog avundsjuka. Till och med rysk tv har varit och hälsat på. Men det är tufft att bo här. Vi änkor har inte fått ersättning av myndigheterna för våra mäns pensioner. Det var ändå de som tjänade mest pengar. Nu är det knapert och bara tre personer i räddningstjänsten har upphöjts till samhällets hjältar... Varför inte alla?

— Många i området har liknande problem. I vår trappuppgång finns 36 lägenheter men det är endast tre män som bor här. I min mans insatsstyrka var det bara de som körde brandbilarna som klarade sig. Alla som deltog i släckningsarbetet dog inom ett par veckor.

När vi tackat för te och sötsaker och landat på marknivå stöter vi i alla fall på ett gäng gubbar.
Boris Peidan är självpåtagen trädgårdsmästare. Han försöker hålla någorlunda snyggt i rabatterna runt sitt hus och står lutad över spaden. Det är inte en man som bara låter sig intervjuas rakt upp och ner. Som svar på våra frågor börjar han i stället förhöra sig om svensk valdisciplin. Är det lika illa som i Ukraina, där fasaderna tapetseras med floskler om en bättre värld? Just det ofoget gör honom förbannad, alla lismande nunor som hänger längs väggarna med löften som snart ska svikas.

— Jag har rivit ner de sista i dag. Det var bättre förr när andra gjorde våra val, säger han med ett flin som blottar både ironi och guldglimrande garnityr.

Har man upplevt Sovjetunionen och sett frigörelsens första pyrande krafter sprungna ur ett reaktorhaveri, så har man rätt att skämta. Och Boris Peidan och hans kompisar skämtar gärna.

Den gamle Tjernobylveteranen tar en paus och slår sig ner utanför Balzaka 16 i det oändligt grå evakueringsområdet. Pensionerade byggnadsarbetaren Anatolij Lisovski och utbrände och kedjerökande brandsmannen Juri Gurnik har stannat till vid ljugarbänken. De jobbade alla i och kring kärnkraftsanläggningen. Framtidsfabriken gav deras familjer status. Den skulle leverera lycka och framgång men till slut levererade den så mycket att bränslet i block fyra förångades och grafitmoderatorn fattade eld.
Den mänskliga faktorn ignorerade säkerheten för 20 år sedan. Nu förpestar affischer med ryssvänlige ex-presidenten Janukovytj och orangea revolutionärerna Justjenko och Julia Tymosjenko miljön. Fast Boris Peidan har genomfört operation utrensning och fasaderna är åter jämngrå.

Han hade väl inte tänkt leva sina sista år i ett trist bostadsområde med arbetslöshet, ångest, kriminalitet och missbruk inpå knutarna. Men så blev det.

— Jag satt i ett specialrum med datorer när elden bröt ut och larmet gick. Vi sprang genom korridorerna och kollade vad som hänt. Det var ingen som riktigt förstod vidden då.

En mamma och hennes dotter stannar till. Boris Peidan lyfter upp lilla Olia i famnen och får en jättekram i retur.

— Vi är som en stor familj. Det gör att man ändå trivs.

Alla storstäder har sina mindre charmiga områden. De heter saker som Hammarkullen, Clichy-sous-Bois eller Ishøj. Just det här monumentala Sovjetbygget bjuder inte på någon skönhetsupplevelse och vi blev försiktigt varnade innan vi åkte ut.
Elena Trush viftar till sig en svarttaxi. I rusningstrafiken på väg tillbaka över floden Dnepr, in mot den kommersiella pulsådern Khreschatyk, konstaterar hon:

— Ukraina är ett på många sätt fattigt land. De som är rika är ofta väldigt rika. Men alla andra..?

Vår vägvisare suckar. Hon har själv rest runt mycket i Europa och hon talar ryska, engelska, italienska, tyska, franska och lite spanska. Plötsligt har hon upptäckt en bit av sin egen hemstad.

— Det tar nog 20 år till, minst, innan vi kommer med i EU.

Dagen efter mellanlandar flyget till Kastrup i Riga. En ung lett i kritstreck berättar om sina minnen från april 1986:

— Ja, vad visste vi? Vad fick vi veta? Myndigheterna teg och bagatelliserade och förstamajparaden arrangerades förstås som vanligt. Men vi började fatta. Ryktet gick och någon såg på finsk tv, någon annan lyssnade på nyheter från Sverige.

I etervågornas värld blev en tjernobylsk katastrof verklig tack vare gränslös svensk radioaktivitet. Visst är det absurt.
Gå till toppen