Kultur

Fantastiskt komponerade noveller

Renässansmänniskor är fascinerande varelser, tusenkonstnärer som är skickliga i vad de än tar sig för, inom vilket område som helst. Nam Le framstår för mig, efter att ha läst hans novellsamling Båten, som en litteraturens renässansmänniska.
Nam Le.
Inom ramen för sju noveller och 267 sidor, gör han sig till skildrare av de mest skiftande erfarenheter och drömmar. Genom fantastiska perspektivskiften, en mångfald som är svindlande, framstår han som en stor upptäckare i litteraturens snåriga landskap.
Här finns en colombiansk gatupojke som jobbar som torped åt en knarklangare; en amerikansk kvinna som flyr till Teheran, en plats de flesta flyr ifrån; en australisk tonårspojkes famlande efter trygghet. Och vidare: en liten men klaustrofobiskt skrämmande novell om dagarna innan bombningen av Hiroshima, någon annanstans en desperat flyktingsituation i en liten lastbåt irrande på havet.
Nam Le glider utan synbar ansträngning mellan gränser inom klass, kön, ålder – och etnicitet. Det faktum att så kallad etnisk litteratur anses som ett hett ämne får sig en rejäl känga i den inledande novellen, där en författare med vietnamesiskt ursprung – precis som Nam Le själv – lider av skrivkramp och får rådet att skriva om sitt hemland. DU kan ju inte lida brist på uppslag, menar hans amerikanska flickvän, du kommer ju från tredje världen!
Det är en intressant iakttagelse som jag själv många gånger undrat över – blir aldrig så kallade etniska författare trötta på att ständigt kopplas samman med och, ofta, vara synonyma med det land och den kultur de kommer ifrån? Det tror jag att i alla fall Nam Le tycker, och ”Båten” framstår i skenet av detta som ett försök att frigöra sig från ett sådant begränsande perspektiv. Visst finns hans vietnamesiska bakgrund med, men det är bara en liten del av vad samlingen handlar om. I stället ikläder sig hans berättarjag en mängd olika skepnader.
Nu handlar ju den här novellsamlingen ändå delvis om etnicitet. I sju noveller, kortare och längre, berättar Nam Le för oss om världen och människorna som lever där. Han gör det med en grymt imponerande skicklighet – jag begriper inte hur han lyckas skildra en colombiansk gatupojke med samma absoluta trovärdighet som när han skriver om en amerikansk konstnär eller en tonårspojke på den australiska landsbygden, men det gör han. Han tar sig an vad som är stort och viktigt och han gör det med ödmjukhet, respekt och elegans.
Det skulle vara lätt för de flesta att ta sig vatten över huvudet i ett sådant här projekt, men Nam Le håller sig på rätt sida av gränsen. Det finns övergripande teman som håller samman novellerna och hindrar samlingen från att bli spretig och osammanhängande.
Det handlar om att hantera det till synes oöverstigliga, det handlar också om familjekonstellationer, reella som konstruerade. Ofta sådana som skapas av nödvändighet, av ett slags existentiellt tvång. En döende mans desperata försök att knyta an till en dotter han aldrig känt, gatupojkens sammansvetsade gängfamilj, främlingar som i en flyktingsituation knyter familjeband på några timmar. Påfallande ofta handlar det om fäder och fadersfigurer. Relationerna är snåriga och komplexa, inte sällan skuldtyngda och försvårade av yttre omständigheter: sjukdom, död och hot om våld.
Det är klart att somliga noveller håller högre klass än andra, titelnovellen är till exempel ett knivskarpt utsnitt av krigets, vilket som helst, fasor. Novellen ”Halflead Bay” är också fantastisk i sin skildring av sorgen och smärtan och hoppet som finns överallt, som inte är reserverad för extrema förhållanden utan kan visa sig i det sömnigaste av vardagsliv. Andra noveller är inte lika omedelbara, men präglas alltid av nyansrikedom, känslighet och berättarlusta.
Sammantaget är ”Båten” en fantastisk komposition av en smältdegel av människor, familjeband, sorg, smärta och överlevnadsstrategier. Det är litteratur som angår oss alla därför att den har beröringspunkter i var och en av oss, därför att vi är människor

Båten

Nam Le
Översättning Ylva Mörk
Natur & Kultur
Gå till toppen