Kultur

I Gazakrigets ödelagda hem

Det har gått snart tjugo månader sedan Israel krigade i Gaza. Men fortfarande lever många palestinier i ruiner. Fotografen Kent Klichs nya bok visar hur kriget i högsta grad drabbade civilbefolkningen.

Israels brutala militäroperation i Gaza ”Gjutet bly” ägde rum den 27 december 2008 – 18 januari 2009. Den israeliska armén IDF lyckades förhindra att journalister tog sig in i Gaza under den här perioden. Merparten av internationella medier följde kriget på avstånd, från en höjd med utsikt över Gazaprovinsen. Egentligen fanns bara den arabiska men engelskspråkiga TV-kanalen al-Jazira på plats inne i Gaza. Sändarens professionella rapportering håller samma klass som BBC eller CNN men fick inget genomslag i västmedier. I ett land som Sverige fick därför många ingenting veta, inte ens om uppenbara krigsförbrytelser som användningen av vit fosfor mot civila.
I september 2009 publicerades Goldstonerapporten, där den sydafrikanske domaren Richard Goldstone på FN:s uppdrag hade granskat krigshändelserna under Gazakriget. Goldstone anklagade särskilt den israeliska armén men också Hamas för krigsförbrytelser och ”brott mot mänskligheten”. Den israeliska regeringen lyckades vifta bort anklagelserna, som om Goldstonerapporten var lögnaktig. Återigen fick världen ingenting veta.
I Gazaremsan lever 1,5 miljoner palestinier, varav en miljon är krigsflyktingar från det arabisk-israeliska kriget 1948 och deras ättlingar. De flesta i området är beroende av internationell hjälp. 900 människor dödades under kriget, de flesta civila, många barn. Två tusen hus förstördes helt, 20 000 skadades.
Efter kriget har staten Israel återigen i strid mot alla internationella konventioner förhindrat återuppbyggande av skadade byggnader, bland annat genom att klassificera byggnadsmaterial och betong som förbjudna importvaror. Ship to Gaza försökte förgäves föra in inte bara rullstolar utan också betong. Stora delar av städerna i Gaza ser fortfarande snart tjugo månader efter kriget likadana ut som vid krigsslutet. Många människor lever i ruiner. Företag fungerar inte, ekonomin är i spillror. Om detta får vi heller ingenting veta i medierna. Dr Mohammed Akashas sönderskjutna hus i norra Gaza är en icke-nyhet.
Fotografen Kent Klich besökte Gaza en tid efter krigshändelserna. Han reste runt i Gazaremsan tillsammans med faktainsamlare från Palestinian Center for Human Rights, en oberoende palestinsk människorättsorganisation, med stöd från bland annat den svenska organisationen Kvinna till Kvinna och den danska kyrkan.
Klich fotograferade förstörda hus och lägenheter. Hans bilder har blivit en bok, Gaza Photo Album, som visar det som medierna aldrig synliggjorde, att kriget inte bara drabbade utan var direkt riktat mot den palestinska civilbefolkningen, mot människors privata bostäder. På hans bilder kommer vi ”hem” till en rad namngivna människor (några dock dödade i kriget), till det som återstår av hemmen. Det är hjärtskärande fotografier, så mycket meningslöst våld, en sådan vidrig förstörelse. Många bostäder har använts till inkvartering av den israeliska armén, vars grabbar svinat ner ännu mer. Hemmen är plundrade, lådor utdragna, skåp välta. Väggarna är perforerade med kulhål och golven ofta täckta med bråte, sönderslagna möbler, krossat porslin. Ibland står några böcker kvar i en bokhylla.
Det är lätt att föreställa sig hur människor har levt i de rum som Kent Klich fotograferat. Människor här har haft hyggliga hem, med mjuka soffor och fåtöljer, sängar med utsmyckning, eleganta taklampor, tavlor och familjeporträtt på väggarna. Doktor Akashas förstörda bubbelpool i badrummet skulle ha gjort många svenskar avundsjuka.
Bilderna saknar människor. De dödade har burits bort och de överlevande har inte kunnat eller velat återvända. När jag ser dessa bilder är det med dubbel skam, jag smygtittar in i människors privata sfär och jag vet också att omvärlden allt för lite eller ingenting gjort för att deras ägare ska kunna återvända.
Klichs fotografier är registrerande, de är dokument över den israeliska arméns krigsförbrytelser. I en rättvisare värld skulle IDF:s befälhavare och de regeringsansvariga ha ställts till svars i rättegångar för det som skedde. Bilderna är bevis för det som skedde och därmed också anklagelser, bilder som anklagar för ”brott mot mänskligheten”.
Till varje bild finns några korta rader som summariskt anger namn på bostadsinnehavaren och det som skett: Här bodde Issam Mohammed Mattar, en 45-årig tjänsteman med sju familjemedlemmar. Hemmet besköts av tanks 16 – 17 januari 2009.”
Bokens omslag är dekorerat med blommor. En man visade för Kent Klich sitt fotoalbum i ett av de ödelagda hemmen i Gaza och Klich fotograferade och reproducerade omslaget. Hans bok blir ett tomhetens och krigets familjealbum.
Kent Klich
Journal
Gå till toppen