Kultur

Vilse i leksakslandet

Malena Janson är starkt kritisk till hyllningarna av "Toy Story 3". En film som sviker barnpubliken.

”En sinnlig njutning.” ”Känslomässigt djup.” ”En film att samlas kring, engagera sig i och diskutera.” Det är inte karakteristiken av något verk av Tarkovskij, Hitchcock eller Claire Denis – utan av "Toy Story 3". Visst hade redan filmen nått biotoppar världen över, givits höga poäng av användarna på internationella filmsajter och gillats av kritiker i Storbritannien och USA. Ändå häpnade jag när jag läste de fullkomligt tillbedjande recensionerna i svenska dagstidningar.
Och undrade ifall jag, som gav filmen en tvåa i Svenska Dagbladet, totalt missat något. Kanske hade jag under pressvisningen befunnit mig i en misstämning som färgade min upplevelse negativt? Även den mest luttrade kritiker kan ju befinna sig under påverkan. Jag gjorde därför något ytterst ovanligt: Jag betalade 125 kronor (valde 3D för säkerhets skull) för en eventuell omprövning. En timme och fyrtio minuter senare var jag lika mörbultad som efter första titten – och lika skeptisk.
Inte för att filmen inte är skickligt gjord eller jävligt smart – utan för att den sviker den unga publiken. Vid bedömningen av en familjefilm räcker nämligen inte de värderingskriterier som används för vuxenfilmer. Renodlat estetiska kvaliteter är alltid centrala, men i en film som riktar sig till ett barn kan man inte helt bortse från det man brukar kalla externa värderingskriterier, det vill säga vad filmen förmedlar och hur den påverkar sin publik.
I "Toy Story 3" framställs den förskoleverksamhet som utgör de allra flesta svenska småbarns vardag som helvetet på jorden – och förskolebarnen själva som en skock smådjävlar. Skildringen av dödsbringande masshysteri som råder på daghemmet Sunnyside kan få den mest ihärdiga dagisförespråkare att överväga vårdnadsbidrag. (Passande nog har man i filmens annonstext råkat skriva att leksakerna hamnar på ett ”barnhem” i stället för ett ”daghem”, vilket ju ger helt andra associationer.)
Vidare förmedlar "Toy Story 3" – precis som i sönderkramade "Wall-E" härom året – det vällovliga budskapet att vi ska ta vara på det vi har. I stället för att slita, slänga och köpa nytt ska vi återvinna, låta leksaker vi vuxit ifrån gå i arv till dem som vet att uppskatta dem. Andys före detta favoriter skänks till leksugna Bonnie, i fyra-femårsåldern. Fint så – om det inte fanns en gigantisk baksida av hela "Toy Story"-konceptet; nämligen den att filmens framgång helt bygger på att vi konsumenter är beredda att lägga ner enorma summor på spin off-produkter med kort hållbarhet. Dockor, spel och fan och skolstartsgrejer som glatt slits, slängs och ersätts med nästa Disney-Pixar-filmprylar. Det är ett hyckleri och en cynism som äcklar.
"Toy Story 3", slutligen, bygger helt och hållet på starka känsloeffekter som publiken inte kan värja sig emot. Från första till sista minuten kastas vi mellan stark spänning, skräck, sorg, spänning, glädje, skräck, spänning och sorg. Och så i ungefär den ordningen ytterligare ett par varv. Här finns inte en chans till återhämtning eller möjlighet till bearbetning av det vi upplever. En jordgubbsdoftande nallebjörn som verkar supergullig visar sig vara en personifiering av ondskan. Den käre vännen Buzz genomgår en personlighetsförändring och drar sig därefter inte för att tortera sina kompisar. Vid ett tillfälle är de karaktärer – som barnet i publiken identifierar sig med – så nära slutet medelst nedsmältning att de väljer att acceptera döden i stället för att streta emot. Och allt massivt, effektivt skildrat med alla medel som står filmmediet till buds: skrämmande ljudeffekter, hotfull musik, snabb klippning och överraskande närbilder – som blir ytterligare snäppet häftigare i 3D.
Och så finns det de som påstår att barnprogrammen på 70-talet var ångestskapande. Att "Vilse i pannkakan" var traumatiserande – kanske rentav samma personer som tar med sig sina knoddar på "Toy Story 3"! En av många skillnader är att barnkulturen på 70-talet förmedlade starka känslor eftersom man trodde att dessa kunde ha en indirekt terapeutisk effekt på barnpubliken, medan Toy Story 3 använder känsloeffekter enbart i vuxenunderhållningens tjänst utan hänsyn till barnpubliken.
I en intervju i Svenska Dagbladet den 27 augusti säger animatören Michael Venturini att drömmen är att ”barnen och de vuxna ska se filmen tillsammans men lämna biomörkret med radikalt olika upplevelser.” Det må filmteamet ha lyckats med – men vad är det att sträva efter? Och är det verkligen det som flera av mina kritikerkollegor åsyftar när de utnämner Toy Story 3 till en familjefilm i ordets rätta bemärkelse?
Gå till toppen