Kultur

Tjejsnack

Malena Janson träffar tre tjejer i nian och Peter Schildt, regissören till "Tusen gånger starkare", för att prata om filmen som just går på bio i Helsingborg.

Som skolbarn var jag en tyst iakttagare med toppbetyg. Omkring mig gapade killar och fnissade tjejer medan lärarna godtog oordningen. Precis som i Peter Schildts film "Tusen gånger starkare". Är det verkligen fortfarande såhär i de svenska skolorna, trots all kunskap om genus och maktstrukturer som finns? Hur är det att vara tjej i nian i dag? Och hur känns det att se den här filmen? Jag träffade regissören samt Clara-Stina, Meja och Vanja för att få svar.
MJ: Känner ni igen er i filmen?
V: Ja.
C: Det är så tydliga exempel på orättvisor i filmen och det finns nog många fler som man inte ser. Men det är skrämmande hur man känner igen sig. Det är rätt jobbigt att se. Den borde visas i alla skolor.
M: Den speglar verkligheten väldigt bra. Det är precis såhär det är, även om jag inte drabbas så mycket.
MJ: Hur menar du att du inte drabbas?
M: Vet inte riktigt. Eller, jo, jag drabbas också men … jag tänker inte så mycket på det.
V: I min klass är vi 23 tjejer och sju killar men ändå hörs vi nog lika mycket. Tjejerna får frågan oftare, men killarna pratar mer och pratar rätt ut.
M: Jag tror vår lärare försöker ge varannan fråga. Det är bara det att om hon säger ”Vad tycker du då, Sara?” till en som är väldigt tyst så blir den helt röd och vet inte vad hon ska svara och så börjar killarna skratta.
MJ: Då blir det att läraren förstärker det negativa?
M: Ja, precis, det blir som att ”titta nu, hon vågar ju ändå inte”. Läraren kanske inte tänker så, men det blir så i alla fall.
V: I min klass har jag fått lite av en mammaroll eftersom jag sitter bredvid en kille som jag hela tiden måste säga till. För om inte jag säger till så vänder han sig om hela tiden och till slut tappar läraren och hela klassen fokus. Men det är fruktansvärt att ha den där mammarollen och vara ”duktiga Annika”.
MJ: Tjejer blir ju ofta de som säger till och håller ordning. Det är inte så kul att vara den ”sura” jämt.
M: Nej, och jag känner verkligen igen den där scenen i filmen när en kille skvätter färg på en tjejs målning och när hon blir skitsur så undrar killarna om hon har PMS. Så gör alla killar.
MJ: Filmen handlar ju mycket om glappet mellan de fina orden i läroplanen och hur det faktiskt går till i klassrummet. Jag undrar om ni arbetar med sådana här frågor i skolan: värdegrunder, demokrati, jämställdhet?
M: Näe …
V: Jo, det står i skollagen att man måste göra det men alla gör inte det. Min skola, till exempel, har fått anmärkning på det. Men vi jobbar med ”Set-övningar” typ två timmar i veckan.
MJ: Set-övningar?
V: Ja, man gör fyra-hörn-övningar och sånt för att lära sig säga vad man tycker och tänker och vad som är rätt och fel och så.
MJ: Fungerar det, tycker du?
V: Ja, man kommer ju närmare varandra som klass, absolut. Men jag tycker man borde få in de här sakerna mer i själva undervisningen.
C: I min klass tar man de här grejerna så oseriöst. Om läraren frågar hur man ska betrakta mobbning så säger flera ”fett coolt” och går och ställer sig i negativa hörnet.
M: Jag tycker de här övningarna alltid handlar om mobbning. Man kunde kanske göra jämställdhet till huvudämnet ibland.
C: Jag tycker verkligen den här filmen borde visas i alla skolor.
MJ: Är du nöjd med att din film leder till den här typen av diskussioner, Peter?
P: Ja, absolut! Men jag styr inte diskussionen, det gör publiken.
MJ: Men ville du väcka de här frågorna?
P: Nej, där måste jag nog göra er besvikna. Jag ville göra ett drama som utspelar sig på en lämplig plats och det är skolan. I skolan är de här strukturerna som finns men inte syns så tydliga.
MJ: Menar du att de här problemen är lika stora på en arbetsplats för vuxna?
P: Ja, det tror jag, det har jag själv upplevt. Men det handlar inte om att killar förtrycker tjejer eller att det är mer synd om de ena eller de andra, det drabbar killarna lika mycket.
V: Det finns inga som vinner på det.
MJ: Nej, inte i längden. Men för lärarna i filmen är det ju för stunden enklare att låta det fortsätta som vanligt än att göra några stora förändringar.
P: Ja, men jag måste ändå försvara den stackars Olle [klassföreståndare i filmen] som gått de bästa och modernaste utbildningarna … han är ju en bra lärare! Men inte heller han ser de här strukturerna. Och det här är ju dokumenterat, att också de lärare som arbetar medvetet med genus är blinda.
M: Ja, för det sitter så djupt.
P: Ja, det är inlärt från tidig ålder. Och det är väldigt jobbigt när något måste förändras från grunden.
M: Men det är nog svårt för Olle också. Även när han ser det här spelet så vet han inte vad han ska göra åt det. Han kan säga åt tjejerna att ”ta mer plats” men sen när de gör det så vet han inte hur han ska göra.
C: Nej, det är ju bara tomma ord. ”Ta mer plats”? De menar det inte på riktigt.
MJ: Det är också ett väldigt stort ansvar att lägga på eleverna, för det är ju inte tjejernas ansvar att förändra strukturerna.
M: Ända sedan jag började i skolan så har mina lärare sagt åt mig att skriva upp ”ta mer plats” som mål. Men jag vill ju inte skriva upp det för jag vill att de visar mig hur jag gör det.
MJ: Hur skulle de kunna hjälpa dig, tror du?
M: Ja, jag skulle vilja att de kunde ändra sig i små saker, bli mer uppmärksamma. Och kanske borde de lära sig mer om de här sakerna.
C: Ja, läraren kan inte bara säga åt nån att ta mer plats. Den måste ju lämna mer plats i så fall. Man kan inte skylla på att nån pratar för lite. I vår skola experimenterade man med att dela in oss i tjej- och killklasser ett tag. I tjejklassen funkade det jättebra, alla blev kompisar och betygen sköt i höjden, medan killarna blev jättedåliga, bråkade och pratade. Jag förstår inte varför.
P: Det är för att de inte har behövt socialisera sig. Tjejer måste hela tiden lära sig vara smidiga medan killarna tar för sig.
V: Jag skulle gärna vilja veta mer om själva strukturerna, hur vi formas till de vi är från den dag vi föds. Det borde man prata om i skolan.
MJ: Det är ändå konstigt att det finns så mycket mer kunskap i de här frågorna i dag än när jag gick i nian. Ändå verkar problemen precis lika stora.
V: Ja, det är precis som att det är fler unga som röker i dag fastän alla vet att man dör av det.
P: Är det så?
V: Ja, det är det.


Deltog i samtalet:
C: Clara-Stina Wikström, 14 år.
M: Meja Uhlander, 15 år.
P: Peter Schildt, 59 år.
V: Vanja Bolme, 14 år.

Ur utredningen

Fakta ur den statliga utredningen ”Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det?” från 2009:
• Pojkar får mest uppmärksamhet från lärare.
• Flickor är tystare i skolan och tilldelas och accepterar rollen som ordningsskapare.
• Flickor har lägre självkänsla och mår sämre än pojkar.
• Flickor oroar sig mer för sitt utseende och sin vikt än pojkar.

"Tusen gånger starkare"

Signe går i nian. Hon är tystlåten men tänker och ser mycket. I hennes klass har det alltid funnits en rad outtalade regler som ingen ifrågasatt och som går ut på att tjejer och killar beter sig olika, behandlas olika och bemöts med helt olika förväntningar. När Saga börjar i klassen och inte genast inordnar sig i dessa strukturer blir de plötsligt synliga för alla och det finns hopp om förändring. Men det är inte så lätt att ändra invanda mönster som man präglats av sedan förskoleåldern.

Gå till toppen