Kultur

Fattiga barn och tystnaden

Vad är fattigdom?
Bild: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX
Kan man verkligen börja en text så?
Kan man inleda en artikel på det sättet?
Jag har försörjt mig som skrivande människa under ett par år nu, och jag skulle egentligen vilja svara: ”Nej. Du kan inte inleda med en så öppen fråga. Du måste låta frågan anas mellan raderna.”
Men i stället vet jag att detta är det enda rimliga sättet att inleda på; för det jag nu vill tala om går inte att gömma bakom litterära stilmedel.
Min fråga är enkel. Den rymmer dock en rad följdfrågor; och det är där som det börjar bli besvärligt för mig.
Det är möjligt att bakom alla dessa slingrande inledningar som jag har haft till den här texten och som jag nu har raderat - så döljer sig denna enkla fråga, som jag letar efter svar på: Vad är fattigdom?
Nu är det en lördag, vilken som helst. Det faller ett tätt vitt snöfall. Virvlande kristaller och den här berättelsen om fattigdom – som hela tiden söker upp mig och som jag egentligen inte vill ha en relation till. Inte nu. Inte längre.
Bilderna kommer tillbaka. Händelserna. Tankarna. Och det är som om jag annekterades av en mörk ockupationsmakt. Världen är i ett ögonblick helt vit. Det är januari 2011.
Det finns en följdfråga till min inledning: Vad gör det med ett barn att växa upp i fattigdom?
Jag skall svara. Fattigdom begränsar; den alstrar skam. Den skapar en skugga som följer barnet upp genom också åren som vuxen – så att också beslut som jag fattar idag är präglade av den fattigdom som jag växte upp med. På ont och gott. Naturligtvis.
Det är inte slump att jag så ofta återkommer till sociala frågor; inte heller är det en slump att jag så ofta skriver om våld mot kvinnor. Antingen blundar man och tiger eller så skriver man.
Vad man än väljer så är det en konsekvens av hur man hade det som barn.
Jag skall försöka att förklara. Jag skriver ett mejl till min bror (Ja, han arbetar heltid med frågor om kvinnovåld) och berättar i förbigående att jag försöker skriva om barn och fattigdom.
Han svarar inom en minut. Han skriver: ”Minns du när kronofogden kom?”
Och där lägger jag ner mitt projekt. I den enkla frågan kan jag inte bottna. Jag sätter igång att städa, vika in tvätten, sortera papper och böcker.
Ja. Jag minns när kronofogden kom; inte en gång utan flera. Den förlamande känslan av skam. Vårt kylskåp var lika tomt som min mors plånbok. Vi hade ingenting att mäta ut. Vi hade en mindre portabel TV. Kronofogden tittade in i våra rum, kollade lite i skåpen, gick en runda. Artig och trevlig.
Jag faller tillbaka i tiden med min brors svar: ”Minns du när Kronofogden kom?” Vad kan jag ha varit? Elva eller tolv? Hur länge fortsatte det? Inte en aning. Det blev vardag också det. Att leva i hopplöshet blir också det vardag. Det är som att leva i en destruktiv relation. Gränserna förflyttas. Vi barn i området var alla fattiga. Mer eller mindre. Vår klassresa gick bara åt ett håll: baklänges. Den som hade vuxit upp i en bostad skulle bli hemlös. Den som hade vuxit upp med en periodare till mor skulle dö av en överdos. Han vars far hämtade barnen för en campingvecka varje sommar skulle dömas för mord.
I en rapport från Rädda Barnen som bygger på statistik från SCB finner jag en del siffror som klär mina känslor av vanmakt: 252 000 barn lever i fattigdom. 31,4 procent av hushållen med barn i Malmö lever under gränsen för fattigdomsdefinitionen. BRIS spår också att detta kommer att förvärras.
Det finns två faktorer som är dominerande för fattiga barn: ensamstående föräldrar, invandrarbakgrund. Om man sedan lägger samman dessa två faktorer? Vad får man då?
Jag citerar direkt från Rädda Barnen:
”Det är särskilt två faktorer som ökar risken att växa upp i en fattig familj: att ha utländsk bakgrund eller att leva med en ensamstående förälder. Den ekonomiska fattigdomen mångdubblas om båda faktorerna sammanfaller. Bland barn med utländsk bakgrund, som också lever med en ensamstående förälder, är vartannat barn (50,3 procent) fattigt.
Detta kan jämföras med barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar, där andelen fattiga barn är 3,5 procent. Barnfattigdomen dröjer kvar långt efter ankomsten till Sverige. Efter 6-9 år i landet lever nästan 40 procent av barnen fortfarande i fattigdom. Skillnaderna är fortsatt stora: mellan barn med utländsk respektive svensk bakgrund, mellan barn med ensamstående eller sammanboende föräldrar, mellan barn i de fattigaste familjerna och barn i de rikaste familjerna. Skillnaderna mellan kommuner är fortsatt stora. Mellan Malmö med högst barnfattigdom och Lomma med lägst, skiljer 27 procentenheter.”
Så, är detta vad vi har lyckats med?
Vi har skapat ett samhälle där ensamstående mödrar och invandrare lever under eller precis intill gränsen för fattigdom. Vi befäster klasserna. Kunskap skall vara makt, eller hur? Men vad gör vi nu med denna kunskap? Ingenting.
Jag påstår nu att det är ensamstående mödrar som betalar för oss andra, för att vi skall kunna fortsätta leva vårt medelklassliv med platt-tv och resor till Thailand.
När jag nu sätter mig ner och skriver detta beror det främst på att jag av en slump surfar in på Centerpartisten Inger Fredrikssons blogg, där hon med dumhetens självgodhet bland annat skriver: ”Jag vänder mig alltid mot begreppet ´fattiga barn´. Har vi fattiga barn i Sverige? Vi har kanske barn vars föräldrar kunde ha en högre inkomst och som kanske inte alltid kan svara mot alla ekonomiska förväntningar, men innebär det att barnen är fattiga? Behöver de tigga för sitt uppehälle? Måste de svälta?”
Fredriksson har skapat en ny definition på fattigdom. Det barn som inte tigger eller svälter är alltså inte fattigt. Direkt efter det glider jag in på en internetsida som har familjeliv till fokus och där n skribent ställer den öppna frågan: ”Finns det fattiga barn i Sverige?”
Och samtliga skribenter svarar naturligtvis ”Nej.”
Och det är där min berättelse egentligen påbörjas och det är också därför den måste bli personlig.
För ett barn som växer upp i fattigdom bär skuggorna med sig in också i vuxen ålder. Var du sedan än i världen hamnar så bär du fattigdomens utanförskap med dig. Det värsta var inte att det syntes på oss att vi var fattiga. Att vi kom från problemområdena. Det värsta var ofriheten. Valfriheten som begränsades. Att jag ljög på skolan och berättade var vi hade varit på semester. Vi hade aldrig varit någonstans. Att min mor, trots psykisk sjukdom, hade flera jobb på gång samtidigt. Att vi åt i skolan och inte hemma. Att så fort vi fick någonting så visste vi också att det skulle tas ifrån oss. Om jag fick ett par byxor så förstod mina bröder att de inte skulle få några nya kläder den månaden.
Hur det är att vara fattig?
Det är att skolas in i uppgivenhet. Det blir därför så beklämmande när man från allt fler håll hör just detta ”Nej. Det finns inga fattiga barn!”
Nej. Det kanske det inte gör ute i medelklassghettot, men ute i den verkliga världen är det så att min kvinnliga vän inte kunde köpa glass till sina barn. Det var antingen buss till stranden eller glass hemma. En annan kvinnlig vän skriver: ”Min dotters cykel kunde jag köpa genom bidrag från Kyrkan, och till jul fick vi en matcheck från diakonin.”
Det är nämligen så att när jag beslutade mig för att börja skriva om detta med barn och fattigdom la jag ut en kort mening på min Facebooksida, en mening som löd: ”Skall skriva om barn och fattigdom!”
Vilka som hörde av sig?
Ensamstående mödrar. Inte en enda man.
Och vad mödrarna skrev om?
Hopplösheten inför just begränsningen.
Att ge sina barn mindre än det de behöver.
Hur ofta hörde vi dessa mödrars röster inför valet?
Vem pratade för deras sak?
Just det.
Det var tyst.
Gå till toppen