Kultur

Vaggad till ro

Marie Pettersson läser vietnamesisk-kanadeniska Kim Thúys "Ru", en vacker vaggvisa om livet i exil som det blev.

Ru. Ordet har dubbel betydelse: på franska betyder det bäck eller flöde, på vietnamesiska vaggvisa. Som titel för den vietnamesisk-kanadensiska författaren Kim Thúys debutroman har båda begreppen relevans. Ru är ett tuktat flöde av minnesbilder där nuet och historien flyter samman och bildar en berättelsens väv, men också en trösterik vaggvisa om livet i all sin storhet och enkelhet: livet, så som det blev.
Kim Thúy föddes i Vietnam 1968 mitt under brinnande krig. Som tioåring flydde hon tillsammans med sin familj till Kanada, där hon sedan dess varit bosatt. De erfarenheter hon har av krig, exil och utanförskap ligger till grund för berättelserna i "Ru".
Berättarjaget låter oss i på samma gång knivskarpa och poetiska brottstycken ta del av hennes livsöde, som startar i födelseögonblicket under den dramatiska Tet-offensiven där flickan ödesmättat kommer till världen "för att ersätta de liv som gått till spillo" och sedan tar oss vidare över kontinenter och tidsspann. I korta prosastycken, som tillsammans bildar något som man skulle kunna kalla för en roman, berättar hon om krigets fasor, om tillvaron i ett fattigt överbefolkat flyktingläger i Malaysia, om hur släktingar sätts i så kallade "omvandlingsläger" och hur snaran dras åt kring den lilla familjen såväl som kring befolkningen i stort. Kriget blir vardag – att människor tas tillfånga, försvinner eller flyr blir för den tioåriga flickan inte längre något konstigt.
Också gränser, begränsningar, ingår i flickans vardagsupplevelser – och de spelar en viktig roll genom hela berättelsen: därför kan hon utan omsvep berätta hur en tegelmur plötsligt kommer att avdela deras bostadshus i två delar – en för dem själva, och en för kommunistregimens soldater som därefter skulle komma att använda huset som kontor. Historien är så rättframt och nästan muntert berättad att man luras att tro att den saknar betydelse. Men just därför får den, likt så många anekdoter i den här boken, på sätt och vis ännu större tyngd. Kim Thúy kan konsten att låta det blott anade och hastigt förbipasserande ta plats i centrum.
De betydelsebärande gränserna finns också ristade i människornas kroppar. När den lilla familjen anländer till småstaden Granby möts de av idel välvilja. Kim Thúy beskriver hur de, efter att ha spenderat månader i det dåligt upplysta, träckdoftande flyktinglägret, möts av vita vidder, renhet och gästvänlighet. Människorna runt omkring dem längtar efter att ta hand om dem, hjälpa dem, visa dem den amerikanska drömmen. Den lilla flickan överväldigas, samtidigt blir hon stum i mötet med det nya, fråntagen sitt språk och sina rutiner.
Som vuxen får berättarjaget en autistisk son, och hon beskriver likheterna mellan de egna upplevelserna av existentiell ensamhet i krocken med det nya landet, och dem som sonen Henri utstrålar: "han tillhör de barn som inte hör oss och inte talar med oss, trots att de varken är döva eller stumma", skriver Kim Thúy, och låter sedan berättelsen landa i en skildring av det egna, allra första mötet med Kanada: "Jag hade förlorat mina riktmärken och de redskap jag behövde för att kunna drömma, se mig själv i framtiden och uppleva nuet, vilande i nuet".
Människorna i "Ru" tvingas, av yttre eller inre omständigheter skapa sina egna förutsättningar att leva under, då omvärldens regler inte längre fungerar. Ur rotlösheten springer både glädje och smärta, visdom och humor – och inte minst en överlevnadsinstinkt som heter duga.
Kim Thúys berättarjag är full av förtröstan och hon sjunger en sång som vi alla kan få tröst av, och som handlar om att skapa för sig ett inre hemland, ett tillstånd "där ett land inte längre är en plats utan en vaggvisa".

Ru

Kim Thúy
Översättning Marianne Tufvesson
Sekwa
Gå till toppen