Kultur

Förtvivlan, födslar och fylleslag

Jenny Högström om Karl Ove Knausgårds "Min kamp 2".

Hitlers självbiografi ”Min kamp” dikterades för Rudolf Hess i finkan 1923. Men man får förmoda att det är författaren Karl Ove Knausgård själv som skrivit sin Min kamp, detta autofiktiva romanprojekt i sex band som han är i färd med att avsluta, och vars andra del utkommer på svenska i dag, strålande översatt av Rebecca Alsberg.
Knausgård har (än så länge) heller inte gjort någon Lars von Trier och trasslat in sig i det där med Hitler. Det räcker liksom med den osannolikt laddade titeln för att ange i vilken narcissistisk megalomanisk skara män och livsfarliga Historiska Personligheter han med inte så lite ironi skriver in sig.
Antihjälte, dysterkvist, sparris, romantiker, macho och ihärdig anhängare av barocken, av konstnärsmyten, av människan (eller ska vi säga mannen).
Visst verkar han med detta mastodontiska projekt aspirera på världsherravälde – men å andra sidan framställer han sig också envist som en konflikträdd, skamfylld, självhatande och livrädd medborgare, en potentiell medlöpare snarare än en ledare, som kämpar för att stå ut med livet i dess allra mest plågsamma och vardagsbrutala skepnad. (Ska vi kanske kalla honom för den moderne mannen?)
Nej, troligen är det svårt att läsa Hitlers ”Min kamp” som en självutlämnande skildring av ett liv som uppgiven trebarnsfar med sin äldsta dotter på ett medelklassförträffligt föräldrakooperativ. Det är precis den krocken som gör titeln så rolig, även om en mer explicit koppling lär dyka upp i den avslutande men ännu icke fullbordade volymen.
Det är hursomhelst efter några dagars frenetisk läsning som jag kommer ut på andra sidan av ”Min kamp 2”.
Den omfattar 600 sidor och förutom 600 sidor kärlek, tristess, förtvivlan, förluster, föreningar, födslar och fylleslag samt ett antal outhärdliga utläggningar och dräpande porträtt – är det 600 sidor förment verklighet.
Kalla det hyperrealism eller extremrealism, kalla det metamodernism eller högmodernism (som Knausgård själv vill göra) – det är i vilket fall verkligheten itself som är insatsen. Och så jaget, naturligtvis, det klassiskt bekännande rousseuska jaget, with a twist.
”Tanken var att komma så nära inpå mitt liv som möjligt”, skriver således berättarjaget Knausgård i något som inte bara liknar en poetik, när han i slutet av ”Min kamp 2” påbörjar den nya bok som ska bli ”Min kamp 1”. Och i en annan central passage: ”Jag ville komma närmare verkligheten /---/ det var det som fanns bakom bokstäverna som intresserade mig”.
”Min kamp 2” börjar mitt i småbarnsfamiljens allra jävligaste och vardagligaste vardag sommaren 2008, det är Karl Ove, Linda, deras tre barn – och en omöjlig semester.
I precisa klipp förflyttar man sig sedan fram och tillbaka i berättarjagets historia. Detta berättarjag, som ju alla vet är på en gång identiskt och inte identiskt med den norske författaren Karl Ove Knausgård, numera bosatt i Malmö, med dennes dubbla vilja till närhet och till frihet – en strävan efter ett slags uppgående, uppslukande livskänsla som ska överskrida denna både buttra och innerliga karaktär.
Längtan efter verklighet är för övrigt inte bara något som präglar författaren Knausgård – utan naturligtvis också människan, i förhållande till sina relationer. I den bemärkelsen står idén om verklighet i motsats till förställning och falskhet, termer med vilka man gärna, rätt eller fel, beskriver vår samtid om man är sådär lite romantisk och autentisk av sig.
Men i ett projekt som vill lägga sig tätt inpå verkligheten, är det alltid intressant att se vad i verkligheten som kommer med – och vad som inte gör det. Sex tycks till exempel, trots kärlekstemat i ”Min kamp 2”, inte platsa. Medan vi får läsa långa (och för övrigt mycket stiliga) utläggningar om skaldjurens alla aspekter under en måltid, lustfyllda utläggningar om ölets nyanser och smak, detaljerade beskrivningar av bokinköp, samtal eller flickvännens manodepressiva historia – får vi förbluffande nog bara veta att författaren då och då också ”älskar” med henne. Därpå följer en desto mer detaljerat skildrad förlossning, en passage som för övrigt är fantastisk.
Det är mycket i skildringen av barnen och relationen till dem som är fantastiskt och starkt, också när föräldrarna ibland tappar besinningen.
Och det fina med ”Min kamp” – fint men svårt – är just friktionen som uppstår mellan berättarens inre förlopp och det yttre – hur man inte alltid vill, orkar, vågar eller förmår vara som man skulle vilja. Misslyckandet visar på något smärtsamt eftersom mer oförlöst och komplicerat, och fungerar därmed paradoxalt nog förlösande.
Men ”Min kamp 2” må vara en roman om kärlek, vänskap eller konst. Det är ändå i egenskap av exilskildring den är som bäst. Och då menar jag naturligtvis inte stackars Knausgårds påstådda feminisering när han är hemma och tar hand om sina barn (”modern och feminiserad, som en rasande 1800-talsman inombords”, amen lägg av) utan en del dråpliga iakttagelser av den allomfattande och ack så välmenande svenska medelklassen, till exempel på barnkalas.
Att vara i exil är ju inte bara att vara i ett annat land – utan i ett annat sammanhang. Min egen starkaste upplevelse av den sortens utanförskap nuförtiden, och uppenbarligen Knausgårds också – är föräldraskapet, och vilka sociala situationer det tvingar en in i. Vilka oheliga allianser.
En annan ohelig allians ingår författaren med sin läsare, av Henrik Petersen i en essä (HD 10 oktober 2010) kallad för en Peeping Tom. För med sitt blottarprojekt träffar Karl Ove Knausgård några av samtidens svagaste punkter, verklighetshungern och voyeurismen – det var ju tyvärr inte bara deras kvaliteter som gjorde att man kastade sig över Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”, eller Lars Noréns ”En dramatikers dagbok”.
Resultatet är alltså fängslande av många – och motsägelsefulla – skäl.
Och när Knausgård skriver om hur fånigt det känns att sitta i sin skrivarlya och ”hitta på” historier och karaktärer, sätter han alltså fingret på en springande punkt.
Detta är något som konsten inte kommer att sluta ägna sig åt i brådrasket.

Min kamp 2

Karl Ove Knausgård
Översättning Rebecca Alsberg
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen