Kultur19 oktober 2011 04:00

Håll käften!

Kristian Lundberg om reaktionerna på hans artikel om kvinnomisshandel som vi publicerade söndagen den 16 oktober.

Vad är det egentligen som pågår?
Det finns uppenbarligen en annan värld bakom denna, en annan slags verklighet som jag inte förmår att tolka och förstå.
Är jag en manshatare? Är jag ett judesvin? Är det kanske så att jag i själva verket vill slå kvinnor men inte vågar att erkänna det för mig själv? Är jag en politisk idiot? Borde jag deporteras? Skall jag söka arbete på Pravda? Skall jag passa mig djävligt noga? Är jag ett svin?
Jag tror inte det. Jag tror faktiskt att mitt svar blir nej på samtliga frågor.
Det är anmärkningsvärt med dessa män och deras titlar. De tar sig ton. Stampar med foten och vässar stilen. Deras påhopp på mig är alls inte anonyma. Tvärtom. Sålunda hör veterinären av sig och förklarar varför jag är en politisk idiot. Tandläkaren anser att jag är homofil.
Varför detta hat? Varför denna oförmåga att angripa själva sakfrågan, nämligen mäns våld mot kvinnor – och vad vi skall göra åt det? Är det verkligen så att det existerar ett könskrig? Är det därför det blir så omöjligt att inse det absurda i att attackera en skribent som försöker redovisa ett samhällsproblem?
Jag skall försöka att sammanfatta. Jag skriver en artikel om mäns våld mot kvinnor. Artikeln publiceras på kultursidorna i Helsingborgs Dagblad (16 oktober). I artikeln hänvisar jag till statistik från BRÅ. Det är ingenting häpnadsväckande. Det är siffror som har tröskats fram och tillbaka.
Redan under söndagen mejlbombas jag. Av män. Män med ett ärende. Jag tänkte passa på att fylla upp med lite mer enahanda sifferexempel.
2010 anmäldes 3 517 fall av misshandel av kvinnor över 18 år i Skåne. 700 åtal väcktes.
2010 anmäldes 1 608 fall av misshandel av kvinnor i nära relationer i Skåne. 340 åtal väcktes.
2010 anmäldes 234 fall av grov kvinnofridskränkning i Skåne. 68 åtal väcktes. 22 ledde till fällande dom.
2010 avled 13 kvinnor av mord, dråp eller misshandel i Skåne. 3 åtal väcktes.
2010 utsattes 28 kvinnor för försök till mord, dråp eller död av grov misshandel i Skåne. 6 åtal väcktes.
Av 1 171 dömda för misshandel i Skåne 2010 var 1 019 män.
Av 91 dömda för grov misshandel i Skåne 2010 var 86 män.
Av 22 dömda för grov kvinnofridskränkning i Skåne 2010 var 22 män.
Mina sifferexemplar kommer från BRÅ. Vad är detta om inte flathet, om inte ett uttryck för att vi lever i ett patriarkalt samhälle?
Jag skall ge ett annat exempel. En person kör rattfull. För övriga trafikanter är det ointressant om A kör rattfull på grund av en dålig barndom eller en oväntad restskatt eller av gammal ovana. Det primära är att förhindra honom från att ge sig ut på vägarna.
Om B misshandlar en närstående kvinna är det ointressant att veta varför han gör det – för vi accepterar inte våld, oavsett bakgrunden till handlingen.
Det tycks finnas en föreställning om att kvinnan förtjänar stryk – en process som sedan kvinnan straffas in i – där man allt som oftast kan få höra meningar som: ”Ja, men om jag bara hade kommit i tid” eller ”Om jag bara inte hade stört honom.” Den slagna kvinnan tar ansvar också för det stryk som hon får. Själva grundfrågan försvinner.
Nej. Man har inte rätt att slå en annan människa. Ett speciellt problem med just våld mot kvinnor är att en man i en våldsam relation allt som oftast skapar ett eget mandat över bostad, ekonomi och sociala kontakter. När kvinnan slutligen lämnar mannen möter hon ett stort intet. Förlorad bostad. Förlorad inkomst. Förlorade sociala sammanhang. Detta är ingen nyhet. Detta är knappast förstasidesstoff. Detta är ingen kioskvältarnyhet. Detta är det vardagliga våldet emot kvinnor – och barn.
Jag har upprepade gånger sett polis och domstols flathet från insidan. Det är ingenting annat än beklämmande.
Efter min artikel i HD får jag kontakt med Otto Linander, engagerad i Amnestygrupperna. Jag citerar direkt från hans mejl, eftersom det på ett bra sätt exemplifierar samhällets likgiltighet inför frågan om mäns våld mot kvinnor:
”Läste din artikel om misshandel av kvinnor. Är sedan många år bland annat genom Amnesty International och även andra forum engagerad i frågan om mäns våld mot kvinnor. I början på förra året gjorde Polisen en stor upphandling av ett nytt modernt Överfallslarm, SRT 306. På Polisen i Malmö vet man inte vem som är ansvarig för att göra bedömningar om och utrusta kvinnor som utsätts för våld i nära relationer med detta Överfallslarm.
Brottsoffersamordnarna och deras chef Jörgen Andersson säger att det är Polisen inom projekt Karin som är ansvarig när det gäller kvinnor i nära relationer. När jag frågar Börje Aronsson som är chef för polisen inom projekt Karin säger han att när det gäller teknisk utrustning så är det Brottsoffersamordnarna som är ansvariga för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Jag har frågat deras närmsta chef om vem som egentligen är ansvarig för denna fråga. Utan att få svar. Jag har alltså försökt få svar på frågan hur många kvinnor som utrustats med detta nya larm i Skåne och Malmö. De har svarat att det är sekretessbelagd information. Jag har överklagat detta till Kammarrätten.
Jag har besökt en del Kvinnojourer i västra Skåne. Ingen av dem har fått någon information från Polisen om de nya Överfallslarmet. Polismyndigheten i Stockholm har svarat att de utrustat 30 kvinnor och 14 män.
Polismyndigheten i Jönköping har svarat 19 kvinnor och en man.
Två andra Polismyndigheter har hänskjutit frågan till RPS.”
Är det så här vi vill att det skall se ut? Finns det gränser för vår solidaritet?
Finns det anledning nu igen att kalla mig judesvin, bögdjävel eller manshatare?
Jag är bara budbäraren. Skjut inte mig.
Frågan återstår. Vad skall vi göra?
Kristian Lundberg om reaktionerna på hans artikel om kvinnomisshandel.
Gå till toppen