Kultur

Barndomens fantomsmärtor

Gunnar Bergdahl om Karl Ove Knausgårds tredje del av "Min kamp".

Bild: Dan Hansson / SvD / SCANPIX
Del tre av Karl Ove Knausgård magnum opus Min kamp skiljer sig från de tidigare två delarna. Den brinnande intensiteten i ett skrivande nu, dit det förflutnas skuggor ständigt nådde, gjorde de två första delarna till en svindlande och hypnotisk läsupplevelse. För min egen del sommarens absolut största.
Sällan eller aldrig har jag upplevt hur en enskild bok fördjupat och tydliggjort vår samtid på samma rannsakande sätt. Ställd framför Knausgårds spegel blandades obönhörligen egna livserfarenheter och tankemönster samman med hans. Och hela tiden rullade denna skildring fram med sin obetvingliga litterära kraft.
I del tre börjar Knausgård så att säga om. Han söker sig tillbaka till den fysiska utgångspunkten. Den där bussen som stannar vid det framväxande nya samhällets nyanlagda hållplats släpper av en ung familj, pappa, mamma och två söner, varav den yngste, som bär namnet Karl Ove, blott är ett halvår gammal där han ligger i sin barnvagn.
Denna unga så tidstypiska medelklassfamilj har flyttat från Oslo till en mindre stad på norska sydkusten och till ett nytt villaområde där framtiden ligger öppen.
En klassisk öppning på en självbiografi som får mig att tänka på Ivar Lo-Johanssons detaljerade första minnesbilder i sin märkvärdiga självbiografiska svit där han mindes allt och lite till och som inleddes med "Pubertet" på tidigt 1980-tal.
Knausgård är enminnesfantom med samma förmåga. Lukter, människor, byggnader, händelser, personer, repliker, hus, miljöer, ja allt förefaller att finnas kvar och komma till liv. Så återskapar han i en minnets besvärjelse barndomens alla fantomsmärtor.
Vi följer den lille gossens uppväxt med sin äldre bror Yngve och den där ständigt hotande fadersgestalten, en känslomässigt inlåst pappa som träder fram i smärtfyllda blixtbilder där ett oresonligt hat och kontrollbehov gör vardagen till ett minfält.
Den lille Karl Ove med sitt mänskliga behov av bekräftelse, med sin begåvning, sitt ständigt växande utanförskap, brottas med vänskapens utmaningar och skolans hierarkier. Skildringen är konturskarp ner i minsta detalj. De sorglösa lekarna i skogen ovanför villorna med bästisen Geir, den stora sopstationens hemligheter, sexualitetens lockelser, den första skoldagen, den första förälskelsen, den första fotbollen och alltid dessa okontrollerade tårar som väckte faderns avsky och kamraternas förundran. "Femi" som han till sin egen djupa sorg kom att kallas i plugget.
Det är en fascinerande läsning. Inte minst för att de två första delarnas skarpt vita ljus av vuxet liv kastas över denna levande barndomsskildring.
Vid några korta inskjutna ögonblick är det åter den vuxne Karl Ove Knausgård som sitter vid sitt tangentbord i Malmö och skriver, men i stort flyter denna resa kronologiskt vidare genom ett norskt 1970-tal. Där finns den innerliga kärleken till storebror Yngve, det glödande fadershatet fött ur alla övergrepp och bestraffningar, den undanglidande suddiga bilden av en kärleksfull men liksom frånvarande mamma som bara finns, som en diffus positiv kraft, som utanför den annars så tydligt tecknade familjebildens ramar.
Resultatet är lika imponerande som gripande. Samtidigt är Knausgårds resa genom livet mer snitslat av inre frågor, av personlig psykologi, än av en social analys av en tid och ett igenkännbart folkhem med växtvärk.
I en jämförelse med till exempel Roy Jacobsens monumentala "Segerherrarna", där den senare delen handlar om framväxten av just det Norge som såg Karl Ove födas, ligger fokus här inte på de sociala klassernas rörelser.
Precis som den geniala boktiteln anger är det ett enda liv, en enda människas tankar och intryck, fyllda av längtan och drömmar, som Karl Ove Knausgård fyller sina modiga 450 sidor med. Som ingen annan talar han till oss med ett litteraturens uppfordrande allvar. Äntligen en bok som faktiskt inte går att skumma! Varje mening – såvitt jag kan bedöma har översättaren Rebecca Alsberg åter gjort ett fantastiskt arbete – öppnar sig mot nästa med tyngden av en lavin i rörelse.
Det gör ont att läsa "Min kamp 3". Vetskapen om det värnlösa barnet i vuxenvärldens våld, utlämnat i virveln av förvirrande och förvirrade regler och straffsatser, förföljer oss som ett spöke in i den tid som är vår. Så som varje mänskligt liv är en del av oss alla eller som poetprästen John Donne konstaterade redan på 1600-talet: "ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv; varje människa är ett stycke av fastlandet".
Så stiger vi i land på Karl Ove Knausgårds barndom och tar oss fram genom ett böljande landskap.
När denna tredje del plötsligt slutar är dags för Karl Ove att åter flytta till en ny stad, han har just gått ut sjunde klass, är mer ensam än någonsin, föräldrarnas äktenskap knakar kanske i fogarna, den straffande fadern har ännu inte börjat supa utan har fått ett annat lärarjobb i en annan stad och storebror Yngve vägrar att flytta med.
Äntligen! tänker den 14-årige Karl Ove när flyttlasset går. Nu skall barndomen för evigt vara borta, försvunnen bortom glömskans horisont.
Men den vuxne författaren tvingas i stället konstatera i bokens allra sista mening:
"Inte kunde jag ana att varenda detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör."

Min kamp 3

Karl Ove Knausgård
Översättning Rebecca Alsberg
Norstedts
Utkommer i morgon
Gå till toppen