Kultur

5 reflektioner över Juholts avgång

Håkan Juholts avgång blev ingen överraskning. Att detta så tydligt visar att partiet befinner sig i djup kris kan inte förnekas.
Att jag som varit medlem i sextiofyra år känner sorg är naturligt, men jag är också upprörd över en mediekampanj som förlorat all sans och undrar om de som varit drivande i den känner glädje över att de haft framgång i vad som, oavsett de tillkortakommanden som Juholt själv bär ansvar för, bara kan beskrivas som mobbning.  
Jag gör inte anspråk på att vare sig sammanfatta eller förutse, men här några tankar som dyker upp.
1. Ansvaret
Det socialdemokratiska partiets kris är inte bara Juholts.
När flera av dem som tidigare har haft centrala positioner i partiet nu passar på att lägga all skuld på Juholt i tro att vi ska glömma deras ansvar för valkatastroferna 2006 och 2010 blir jag förfärad.
Är de korkade eller bara fräcka?
2. Klassursprunget
Jag kan inte komma undan en känsla av att kampanjen mot Juholt till dels präglats av klassförakt.
Arbetarklass och lantis – då är man lovligt byte.
De som förskingrat allmän egendom när de sålt ut vårdcentraler eller lämnat ut legitimeringen av lärare, en ren myndighetsutövning, till privata företag, kommer mycket lindrigare undan.
De avböjer att ge intervjuer och det respekterar media. De tillhör en högre samhällsklass.
3. Demokratisynen
När ett partidistrikt, Västmanlands, i offentligheten kräver Juholts avgång plockar jag fram en jubileumsskrift där en av distriktets tidigare främsta företrädare förklarar att partiernas minskade medlemstal beror på att den kommunala demokratin numera är så välutvecklad att medborgarna kan öva inflytande ”utan att gå omvägen över partierna”. De kan ju påverka direkt via kommunkontoren.
Kanske ligger däri en av förklaringarna inte bara till partiets svaghet. Uttalandet avslöjar också, vilket är obehagligt att behöva inse, att dessa de nya företrädarna främst ser de lokala partiföreningarna som valkorporationer som ska ge dem själva positioner, inte som sammanslutningar där de kan föra samtal och utveckla värderingar och idéer tillsammans med andra.
4. Budgetförslaget
Juholt ljuger om budgetförslaget!
En upprörd socialdemokratisk riksdagsledamot går till offentligt angrepp. Juholt kom till riksdagsgruppen med ett förslag där höjningen av A-kassan inte fanns med, utan det infördes först senare, innan förslaget publicerades. Juholt avkrävs ansvar för ett förslag som aldrig framfördes. Jag undrar hur den ledamoten egentligen ser på sitt uppdrag.
För några månader sedan läste jag "Knapptryckarkompaniet" av den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson.
Hon skildrar den stenhårda disciplinen i hennes riksdagsgrupp, där regeringens förslag inte var förslag utan meddelanden om redan fattade beslut, vilka gruppen hade att godta.
Det som berättas om Juholts möte med den socialdemokratiska gruppen tyder väl på att gruppen faktiskt hade makt att ändra hans förslag. Den upprörda ledamoten tycks längta efter det starka ledarskap, där gruppmedlemmarna kan nöja sig med det knapptryckande som gjorde Pålsson frustrerad.
5. Framtiden
En timme efter det att Juholt meddelat sin avgång på en presskonferens får jag ett mejl från Demoskop. De skickar mig en lista på tio tänkbara efterträdare till Juholt, och det gör mig rasande. Är de som sysslar med opinionsundersökningar så okunniga om demokratiska principer att de anser att partiledare ska väljas på grund av några tusen tyckarsvar?
Inser de inte att det är ett värde i sig att en partiledare utses av partiets medlemmar eller av de representativa organ som medlemmarna valt? Saknar de all respekt för medlemmarnas integritet? Dessa har nämligen ett ansvar för sina val, vilket en tyckarpanel aldrig behöver ta.
Man ska inte låta sig luras av kraven på ökad öppenhet i valprocessen, så som också begåvade och kunniga kommentatorer ibland kräver. Det de tror vara öppenhet är inte sällan bara en offentlig föreställning med instruerade aktörer, medan den slutna partikongressen kräver av sina ledamöter att de tar just det ansvar som den skenbara öppenheten befriar dem från.
Jag svarar demoskop i ett mejl där jag meddelar att jag framöver avstår från att delta i deras undersökningar. Det socialdemokratiska partiets framtid avstår jag också från att sia om. Jag nöjer mig med att påpeka det mitt liv lärt mig.
Inga segrar vinns för evigt, inte heller lider man eviga nederlag. Den enda vägens politik finns inte. Vi vet inte vad morgondagen bjuder på. Och det kräver i sin tur att man, för att kunna påverka det som sker, måste läsa på och tänka efter, göra det som jag brukar kalla intellektualisera politiken.
Och då finner jag – mitt i sorgen – att de fraktionskämpar som nu slåss om makten i mitt parti aldrig kommer att kunna forma framtiden. De har den svaghet som drabbar alla som valt parollen "Satsa på dig själv!" som princip, nämligen att alltid bara vara här och nu.
Gå till toppen