Kultur

Pojken och döden

Vad är film? Rörliga bilder skulle säkert någon svara. Men inte nödvändigtvis. Den speciella publiköverenskommelse som inträffar när man väl har slagit sig ner i biofåtöljen och slagit av mobilen kan djärvt utnyttjas för att utforska mediet, tiden och publikens tålamod och receptionsförmåga.
På den pågående filmfestivalen i Göteborg visar Marianne Lindberg De Geer sin första långfilm. Den består av följande delar: Tre, (eller möjligen fyra), somriga scenerier vid en norrländsk sjö med fjällen i bakgrunden. Denna naturidyll beskrivs i en förtext som "brottsplatsen".
Sedan inleder Carl Johan De Geer, i långsamt och jämnt tempo och med återhållen stämma, uppläsningen av åklagarens framställan vid Piteå tingsrätt för snart 20 år sedan.
Då och då klipps det mellan de olika kameravinklarna, det är sommar, sol och kvittrande fåglar. Mossan har vuxit över den gamla lägerplatsens resta stänger och sotiga eldstad. Att vi befinner oss i Norrland blir vi regelbundet påminda om när myggor och andra flygfän landar på kameralinsen.
Här, på denna plats, där vattnet nu så fridfullt kluckar mot stenarna och både solen och tiden har haft sin gång, mördades den 4-årige Michael av sin styvpappa.
På platsen fanns vid tillfället också barnets mor och en bror till pappan. Ett sällskap tyska naturturister på jakt efter paradisiskt skogsliv vid sjön Tjeggelva i Arjeplogs kommun.
Händelseförloppet växer fram ur åklagarens detaljerade redovisning av förhör och omständigheter. Steg för steg närmar vi oss den sista våldsamma och dödande spark som ändade fyraåringens liv.
En outhärdligt plågsam, knastertorr beskrivning av hur ett barn misshandlas, bestraffas, binds fast vid trädstammar, tvångsmatas, piskas och sparkas.
Filmen heter "Dom 237 Piteå Tingsrätt" och är enligt programhäftet 90 minuter lång.
I "verkligheten", i den stora biografsalongens mörker, är den outhärdligt oändlig.
I sin hypnotiska och tvingande form är detta inte bara en studie i brott och deprimerande ondska.
Filmen är också en dom över dramaturgins och filmens normalkommersiella uttryck och begränsningar. Ett skri i ett mörker som växer ur både samhälleliga och kulturella förträngningar.
Gå till toppen