Kultur

Oskuldens tid

Mats Kolmisoppi ger Karl Oves Knausgård monumentala svit Min Kamp en andra chans – och möter honom nu som lärarvikarie i Nordnorge i svitens fjärde del.

Karl Ove Knausgård.Bild: Meek, Tore
Jag är liksom akterseglad. Tiden har gått och diskussionerna och samtalen om Karl Ove Knausgårds monumentalverk Min Kamp tycks ha rasat färdigt i tidningar och etermedier. Hur var det nu igen? Är han misogyn? Är han rasist? Är han det ena eller det andra, denne man med sitt minnesarbete? Det är rätt ointressanta frågor när man talar om litteratur. Samtalen borde inte handla om mannen bakom böckerna, trots att det är om sig själv han skriver. Särskilt inte när det rör sig om så tydliga och realistiskt gestaltade romaner. Skärskådande av liv, visst. Men det sker med romanens alla till buds stående medel.
Ett par hundra sidor in i första delen gav jag upp. Upplevelsen av att inte gå med på Knausgårds poetik blev för stark. Jag fick problem med fiktionens envisa ifyllande av luckor. Scen efter scen ur barndomen manades fram, och varje knivskarp detalj – en rykande kaffekopp, ljuset som föll in genom ett särskilt fönster – gjorde mig irriterad.
Boken hade ju samtidigt dessa biografiska sanningsanspråk. Och visst kan det vara en fånig sak att anmärka på, men man minns inte exakt hur orden föll, vilka trivialiteter som avlöste varandra, vem som sa vad och på vilket sätt en onsdagskväll när man var liten. Inte för att "Min Kamp" var omedveten om detta. Den bestämde sig bara för att det var en fråga som låg utanför dess sfär. Här skulle berättas, saker rullas upp, ett liv dokumenteras. Därför la jag boken åt sidan.
Förhastat, tänker jag nu. För inte behöver romanerna man läser ha samma utgångspunkt som man själv. De ska ju bara förhålla sig till sina egna sanningar och regler.
Jag återvänder till "Min Kamp". Det ligger mer än tusen sidor prosa mellan den Knausgård som grubblade i Stockholm när jag lämnade honom och den arton år gamla lärarvikarien som i fjärde delen anländer till den nordnorska byn Håfjord. Jag försjunker omedelbart i berättelsen. Möter en känslig landskapsskildrare som registrerar hav och fjäll på ett sätt som inte bara skildrar den unge mannens känslotillstånd utan också väcker till liv en längtan efter detta landskap som han ska befinna sig i under det närmaste året.
Det är inte lärare han vill bli. Han har kommit hit för att ta sig bort från Kristiansand, för att tjäna pengar så han kan resa, för att långt från sitt ursprung i allmänhet och sin far i synnerhet arbeta på det han bestämt sig för att bli: författare. Han skriver mörka noveller om våld och ond bråd död och drömmer om att slå igenom.
Samtidigt är han fortfarande oskuld, och tankarna på att ligga fyller honom med längtan och vånda. Det är inte oproblematiskt att de snygga tjejerna i skolan bara är några år yngre än vad han själv är. Särskilt inte med tanke på att han den senaste tiden förälskat sig i alkoholen.
Kopplingen är stark mellan den unge Karl Oves fyllor, som oroväckande ofta slutar med minnesluckor, och försöken hos den äldre berättaren att pussla samman dagar, händelser och människor ur det förflutna till ett sammanhängande helt. Det brukar sägas att författare i större utsträckning än andra har svårigheter med språket. I "Min Kamp" har berättaren en liknande relation till minnet.
Det finns ett besvärjande drag i den knivskarpa tydlighet som Knausgård använder sig av när han följer sin unge namne. Inte så att den reviderar historien. Men den lägger till. Skapar mer verklighet, som kan läggas bredvid den redan befintliga. Sedd på det viset faller en del av kritiken mot projektet till marken.
Det här är litteratur som, i alla fall i det föreliggande avsnittet, har noll intresse av att förvränga människorna som passerar genom dess blodomlopp. Men som hela tiden skildrar den unge Karl Oves blick på världen, så långt det är möjligt utan att sätta sig till doms över honom.
Varför litar jag helt plötsligt på berättaren? Det har bland annat att göra med vaksamheten när prosan tar vägar som bryter mot stilen. Beskrivningen av livet i Nordnorge varvas med återblickar på de sista åren som gymnasist. Även detta utspelas i spänningsfältet mellan fadern, alkoholen och den ständiga kåtheten.
När Karl Ove sitter på en buss genom ett mörkt landskap fylls han av en stilla glädje. Han är förälskad i en ung kvinna. "Allt gör ont, men ingenting är så skönt", skriver Knausgård, för att några rader längre ner göra halt och återvända till det skrivande ögonblicket: "Detta kunde bara en fyrtioårig man ha skrivit".
Det är en mycket ärlig hållning, särskilt eftersom den lyfter läsaren ur det suggestiva flödet en stund och påminner om att det är en roman det är frågan om. För egen del blir det därför ett glädjande andra möte med Knausgårds prosa, ett möte som skapar lust att återvända till början och på allvar ge mig i kast med verket.

Min Kamp del 4

Karl Ove Knausgård
Översättning Rebecca Alsberg
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen