Kultur

Patriarkatet puttrar på

Elin Grelsson Almestad om Kate Milletts "Sexualpolitiken", 42 år senare fortfarande lika högaktuell.

Det finns en enkel serieruta av Liv Strömqvist som drabbat mig mer än de flesta feministiska texter, agitationer och serier. En liten bild på Filip & Fredrik, leende och busigt omkramandes sådär grabbigt som bara sköna snubbar som dominerat Kanal 5:s tablåer i åratal kan kramas. Texten under lyder: "Varifrån får patriarkatet sin enorma pepp att bara fortsätta och fortsätta existera i dagens västerländska samhällen?"
Det är en mental bild som jag ofta återvänder till. Kanske för att den tillåter mig att ställa mig vid sidan av för ett ögonblick och liksom fascinerat betrakta det faktum att jag just blev tafsad på röven, kallad hora eller återigen tvingas bli medveten om min våldtäktsbarhet genom att undvika att gå igenom en mörk park.
På samma sätt ställde sig Kate Millett vid sidan av i klassikern Sexualpolitiken, nu nyutgiven av förlaget Pocky i en dessvärre likadan sättning med hopplöst svårläst inlaga.
”Eftersom patriarkatet av allt att döma vilar på så ytterligt osäkra grundvalar biologiskt sett, finns det all orsak att beundra kraften i den socialisation som lyckas vidareföra ett universellt tillstånd med tron allena, eller rättare sagt helt och uteslutande med hjälp av ett förvärvat värdesystem”, konstaterar Millett efter att sylvasst ha sågat diverse argument kring både psykologiska och biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Ursinnigt bedriver hon ett lustmord på försvaret av det världsomspännande, ojämlika system som hon benämner som patriarkatet. Därigenom har hon inte bara skrivit en av andra vågen-feminismens klassiska verk, utan också myntat ett av de viktigaste politiska verktygen för adekvata samhällsanalyser: Begreppet patriarkat.
Millett "Sexualpolitiken" är befriande läsning. Hennes intelligens kombinerat med kompromisslöshet och inslag av syrlig humor ger insatt litteraturkritik, välriktade kängor mot manliga konstnärer och ett kraftfullt ifrågasättande av den manliga blicken och dess auktoritet i såväl den offentliga som privata sfären.
En klarsynt historisk överblick, en välfungerande koppling till litterära sexscener och kvinnoskildringar av bland annat D H Lawrence och Henry Miller står som ramar kring hennes översiktliga katalog av patriarkatets kulturella och politiska dominans.
Samtidigt är det med viss sorg jag konstaterar att parallellerna till vår samtid ofta är tydliga. Samma fenomen i ett begynnande 70-tal som Millett kritiserar och argumenterar emot är sådant som även i dag debatteras med ungefär samma ord.
Barn fostras in i sitt kön, påpekar Millett i en passage om genus och uppfostran och kunde lika gärna vara hämtad från en ovanligt välskriven nutida debattartikel om genuspedagogik, med skillnaden att man här slipper ett kaskadspyende, feministhatande kommentarsfält under texten.
Hon riktar stark kritik mot kärnfamiljen, som saknar reell och logisk funktion, men konstaterar att alla försök att skilja ut dess funktioner (socialisation och fortplantning) från familjen hindrats och jag funderar över bröllopstrender, mammabloggar och hur queerrörelsens försök att bredda familjebegreppet för närvarande kantrat i rättigheten att få inkorporeras i kärnfamiljsnormen oavsett sexuell orientering.
"Till klassystemets viktigaste verkningar inom patriarkatet hör det faktum att det sätter upp kvinnorna mot varandra inbördes”, skriver Millett och jag tänker på RUT-avdragets argument om att avlasta den dubbelarbetande kvinnan från medelklassen med arbetarklasskvinnans kroppsarbete.
I en längre passage om sexuellt våld och sadism konstaterar Millett att relationen till detta är dubbel och problematisk. Uppenbarligen finns ett aldrig sinande behov av att se kvinnor som offer för sadistiskt våld, om det så är i underhållningssyfte eller pornografi.
Det är fortfarande långt innan deckartrend och kriminalserier på alla kanaler, långt innan vi ser Lisbeth Salander bli grovt våldtagen som söndagsunderhållning och plötsligt känns Millett rentav före sin tid.
I stort sett allt i Milletts kritik är fortfarande högaktuellt.
Hur gör man för att inte kvävas i ett patriarkat som fortfarande vägrar rucka på sina positioner? Hur är det meningen att man inom detta system av irrationell ojämlikhet, föreställningar om kön internaliserade i våra medvetanden och kroppar och traditionstyngt förtryck ska kunna leva med varandra, ja rentav vara lyckliga i alla våra dagar?
42 år efter originalutgivningen av "Sexualpolitiken" är det fortfarande lika reella frågeställningar.
Och patriarkatet bara fortsätter och fortsätter att existera.

Sexualpolitiken

Kate Millett
Översättning Roland Adlerberth
Pocky
Gå till toppen