Kultur

Du gamla, du föränderliga

Gunnar Bergdahl om Qaisar Mahmoods "Jakten på svenskheten".

Qaisar Mahmood.
Spelreglerna som avses i första meningen i Qaisar Mahmoods bok Jakten på svenskheten rör sällskapsspelet "Lingon, lådvin och kalsonger". Det är där det börjar. Han spelar detta "vansinnigt underhållande spel", som han inhandlat i en bokhandel på Odenplan i Stockholm tillsammans med några av sina vänner. De flesta av dem svartskallar, som han uttrycker saken. Svartskalle är, menar Mahmood, ett begrepp som ska erövras och befrias från sitt nedvärderande innehåll. Ungefär som bög har förlorat sin laddning genom att homosexuella själva stolt använder ordet.
Sällskapsspelet går ut på att svara "rätt" på ett antal frågor om det typiskt svenska: "Har du nånsin vägt din resväska innan du åkt till flygplatsen?" eller "Har du någon gång hällt över billig sprit i en flaska av finare märke?" Flest poäng blir dagens svenne.
För Mahmood, född i Pakistan, uppvuxen i Tensta, numera tvåbarnsfar, med en imponerande karriär som tjänsteman i svenska statens tjänst och boende på Södermalm, kickstartar spelkvällen ett behov att försöka ringa in den svenska identiteten.
Vad betyder det att vara svensk?
Han gör det genom en färd på sin motorcykel genom det land som han betraktar som sitt. Ett land som inte utan vidare betraktar denne framgångsrike svenske medborgare och hans i Sverige födda barn som sina. Utgångspunkten är alltså en omvänd upplevelse av Gunnar Ekelöfs klassiska rader: "Jag är en främling i detta land/men detta land är ingen främling i mig!/Jag är inte hemma i detta land/ men detta land beter sig som hemma i mig!"
Det är en helt lysande bok. Infallsrik, välskriven, faktaspäckad, reflektionsfylld och rannsakande. Mahmood far till Värmland och Dalarna, platser hans storstadsbekanta, "lattesvenskarna" – som han själv har en naturlig samhörighet med, de känner honom och vet vem han är och med vad han jobbar – pekar ut som extra mycket svenska.
Där bland traditioner från förra sekelskiftet och blonda människor ska det "äkta" Sverige finnas. Men utanförskapet följer honom såväl i myndighetskorridorerna som på campingplatsen utanför Orsa. Steg för steg resonerar sig Mahmood allt djupare in i begreppet identitet och nationalism. Det exkluderande och det inkluderande.
Det är befriande med dessa konkreta iakttagelser i vardagen som blandas med minnen på rastplatser och i möten. Som den återkommande fråga han får: "Var kommer du egentligen från?". Vi får följa hans blick och får del av de reaktioner han väcker när han stiger av sin motorcykel i skilda miljöer och gör sitt bekantskapstrick; frågar efter tändstickor.
Mahmood är en påläst resenär. Men det handlar inte om turistinformation, det handlar om en teoretisk grund för att diskutera svenskheten och dess reaktionära försvarare. Han gör historiska språng och konstaterar att Sverige har haft tre stora invandrarvågor; 1400-talet, 1600-talet och efterkrigstiden. På 1600-talet var till exempel tyskan huvudspråk i Sverige. Assimileringen är en process som i allmänhet tar en generation eller två. Mina egna förfäder, invandrande valloner från Sydeuropa är i dag inte ens spöken i det förflutna. Vem vet vilka sneda blickar de fick av de redan rotade i Blekinge för 400 år sedan?
Styrkan med "Jakten på svenskheten" är dess levande närvaro i ett Sverige just nu och just här; när fanor ska dammas av och en proklamerad nationaldag firas i folkdräkt med (i min gemenskap) konstlade traditioner.
Hela tiden en konkret blandning av tydliga tankar och lika tydliga iakttagelser. Mahmood gasar fram genom landet, under hjälmen formulerar han identitetsproblematiken. Om hur uppväxten i Tensta skapade en, hur hans motorcykelåkande skapar en annan, hur umgänget med andra lyckade medelklassvenskar på Södermalm skapar en tredje.
"Svenskheten" är hela tiden i förändring, i stora kollektiva rörelser och i varje människas liv. Så fort en främling kommer nära, på en arbetsplats eller i ett bostadsområde, skapas möjligheter för inkludering. Och för motsatsen. Vad som gäller enligt Svea Rikes Lag, det nedtecknade uttrycket för vår gemensamma etik, finns det ingen tvekan om: Samma rättigheter, samma skyldigheter, samma religionsfrihet och yttranderätt. I ett gemensamt Sverige.
Så rannsakas högst konkret sverigedemokraternas desperata försök att omformulera rasbiologins yttre attribut av blå ögon och blonda kalufser till det mer svävande begreppet "kultur". Det sekulariserade Sveriges kvardröjande kristna traditioner som när nu den blomstertid kommer i skolorna påstås vara en oskyldig tradition och inget att reagera mot. Särskilt så om man vill exkludera, stanna tiden som vore den blott ett fotografi av svunnen tid.
När Mahmood drar sina slutsatser beskriver han svenskheten som en lök. Inte en lök som man skalar, utan en som växer. Sammanhållen men med nya skikt och nya smaker. Det är en vackert formulerad tanke.
Den klingar högt och tydligt när jag läser intervjuerna med Zlatan inför det stundande EM-äventyret i fotboll där blått och gult kommer att flöda: "Att få ta medalj med det land som du kommer ifrån, det kan inte bli större".
Från Rosengård till världsstjärna i fotboll.
Se där hur Mahmoods svenska lök har vuxit rakt in i våra hjärtan.

Jakten på svenskheten

Qaisar Mahmood
Natur & Kultur
Utkommer imorgon
Gå till toppen