Kultur

Snobbar som jobbar

Johanna Karlsson om den nystartade mattidningen Fool.

Fool (food insanity brillance and love) är en ny tidskrift om ett avantgarde inom mat och vin. På engelska, men producerad i Malmö av Lotta och Per-Anders Jörgensen, och med en tydlig riktning mot en krogvärld Fool redan ringat in (även bokstavligt, en personkarta över internationella naturkockar är inkluderad).
Nätverket som tas upp är en labyrint av specialister, matnaturister, restaurangmän som föraktar hur kollegor gör sitt jobb, vinkännare som rör sig genom sitt ämne med en sorts kritisk, salongsberusad blick – mer som modemänniskor än avsmakare.
Trots att tidningen rör sig över flera kontinenter i sin jakt på intervjuobjekt är individerna de hittar förvånansvärt lika varandra, och man får en känsla av att läsaren förväntas tillhöra samma klubb.
Över ett par av Fools uppslag är den klubben inte bara fascinerande utan också lärorik.
Bitterhet, förklarar en italiensk kock, är en grön lömska som får oss att känna oss närmare naturen.
”You don’t have to like something to like something”, påminner spanska Andoni Aduriz i ett resonemang om att vi inte dras till smaker för hur de smakar utan för vad de står för. Han exemplifierar med hur kaffe blivit en del av vår civilisation.
Kockporträtten tidningen tecknar lyfter fram en sinnlig värld. Fokus ligger på hur ljuset faller på en grönsak eller ört, hur tungt ett ägg är när det ligger i en kockhand, lokala ankors promenader innan de slaktas – och så det klart brinnande föraktet matexperter emellan.
Krogvärlden som bakgrundskuliss är nyare och mer sympatisk än design- och modevärlden, vilket är vad tidningssläktingar till Fool brukar bygga sina reportage kring.
Strävsamma panka krögare som tror på radikala idéer och till slut hittar sätt att leva på dem. Det är material som ska ”arbetas med” och ”inspireras av”, det är rädslan för att stagnera, att bli lik de kockar som anses ha växt upp och blivit urtvättade, de som beskrivs som att de aldrig längre förändrar eller utvecklar sin matlagning.
Och mitt emellan de porträtten visar Fool snapshots in i saker som snabbintervjuade illustratörer, som också har modeföretag samt driver ekologiska gourmetpizzerior, som målar av kål för att hänga på restaurangväggar.
Fool fyller en funktion som andningshål. Vänder man sig till den efter att ha läst sju historier för mycket från, säg, Grekland och Syrien och Bangladesh, känns Fools texter som att få duscha.
Men jag vrider på mig av hur sinnligheten de vill sprida bara tillåts flöda inom en extremt ett begränsat middagssällskap.
Ibland undrar jag om det helt enkelt är någonting provokativt över livsnjutare. Kanske extra mycket här, där det rör sig om så grundläggande ämnen som livsmedel och berusning.
Jag ryser ibland över ordet inspiration – som flitigt används tidskriften igenom, och för all del också i princip alla liknande livsstilsdokument som ges ut nuförtiden.
Det är i dag vardagsrutin för varje modedesigner att konkret lista vilka objekt som ”inspirerat” varje steg en designer tar. Jag vill gärna veta hur det här ordet användes för femtio år sedan. Var känslan av att inspireras någonting alla liv naturligt innehöll 1962? Något alla hade rätt till?
Det är nämligen svårt att komma ifrån känslan av både ”inspiration” och ”kreativitet” gått från att fungera som beskrivning för hur livet kan bli vackrare och viktigare till att agera namnskylt åt en grupp människor med ensamrätt på att vara vackra och viktiga.
Fool erbjuder en glimt av sin stängda, exklusiva livsmedelvärld i foto, konst och snällt upplyftande intervjuer.
Men i sina sämsta stunder tecknar de den vida omvärlden som oinspirerande och dum, snarare än sin lilla del av den som vacker och levande.

Fool

#1 2012
Gå till toppen