Kultur

Vägen utför

Elin Grelsson Almestad har läst Eva Franchells svidande vidräkning med socialdemokratins utveckling från olkhemsbyggare till medelklassvurmare.

Eva Franchell.
I den smakfullt inredda vindsvåningslokalen sitter jag och suckar: ”Jag trodde ändå på någon slags förändring när Håkan Juholt tillträdde och nu är allt mer hopplöst än någonsin. Det finns ingen opposition. Jag vet inte var jag ska göra av den här uppgivenheten.”
Min psykolog nickar, jag talar ut. Jag lägger en timme på att beklaga mig över partipolitiken och tidsandan i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.
Därefter går jag hem och konstaterar krasst att det i alla fall är tur att jag är medelklass och kan gå hos privat psykolog så att jag inte slösat med skattepengar, detta begrepp som i sig konnoterar att pengarna är individens och inte våra gemensamma.
Först långt därefter ska jag inse hur tidstypiskt mitt uttalande är. Det är en tidsanda som socialdemokraterna i allra högsta grad varit delaktiga i att skapa.
Det var inte som om jag inte klagat över socialdemokratin förr och inte känt uppgivenhet inför partiets irrfärder mot mitten tidigare. Men just i slutet av hösten 2011 när Juholt i allt mer uppenbar panik höll på att knäckas och hans partikamrater sms:ade Expressens reporter Niklas Svensson inifrån det stängda VU-mötet var uppgivenheten kompakt.
Jag kan inte påstå att den minskar när jag läser Eva Franchells Partiet – En olycklig kärlekshistoria. Men min ilska får ett annat fundament och många fler nyanser när Franchell skriver sin personliga historieberättelse från 1960-talet och framåt.
Delvis är det också en annan berättelse än den jag hört förr. Som 80-talist är jag uppvuxen i skuggan av Olof Palmes död och nostalgiska återblickar från den tid när socialdemokraterna var ett starkt och uppkäftigt parti som omfamnade alla med sitt patos.
Först byggde man Folkhemmet och sedan förvaltade man det.
Alla skulle med, inte minst kvinnorörelsen och arbetskraftsinvandrarna.
I Franchells uppgörelse påminns jag om allt det andra som inte ryms i nostalgin. IB-affären, bordellhärvan, striderna kring kärnkraft och ignoransen gentemot både kvinnokampen och miljörörelsen.
Här är Palme en inte sällan arrogant och ofta trött politiker med ett hetsigt humör som mörkar såväl kartläggning av kommunister som kollegors bordellbesök.
Socialdemokraterna är ett ständigt ängsligt och kompromissande parti. Miljöpolitik får heta ”hållbar utveckling”, för man kan inte kompromissa med industrierna som är partiets fundament. Kärnkraften ska avvecklas, men långsamt och ”med förnuft” och den valvinnande linjen har fortfarande inte inneburit någonting.
Föräldraförsäkringen kan man dela på litegrann, men inte så mycket att man riskerar att förlora väljare på det. Så fortsätter det, från 1960-talet och framåt. Här växer en hel generation som vantrivs i socialdemokratin fram. Som kräver mer än partiets kompromisser och folkhemmets utstakade väg av villaförorter och tryggt liv.
Det är en befriande arg och bitsk Franchell som ger en fördjupande bild av både då och nu. Hon lyckas samla en imponerande stor del av vår samtidshistoria på de drygt 350 sidorna och gör det med en osviklig känsla för personliga detaljer och snygga skiftningar mellan samtid och historia.
Lekande lätt kan hon både beskriva hur hon höggravid fick värkar mitt under en intervju med dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt och beskriva stora skeenden som oljekrisen och EU-kampanjen.
Framförallt är det en frustrerad feministisk blick som synar socialdemokraterna i sömmarna. Partiet har sällan framstått som mer av en höhö-grabbig herrklubb för en politisk manselit än vad den gör här. Bröderna Brothers, som Franchell och Anna Lindh brukade kalla Göran Persson, Pär Nuder och resten av gänget under 90-talet.
Vasst beskriver Franchell hur det bara finns plats för en kvinna i taget i det absoluta toppskicket. Mona Sahlin, Margot Wallström, Anna Lindh. Alla väntar de på sin tur på att få inta kvinnoplatsen men när de väl befinner sig där är det ofta som budbärare av de obekväma budskapen som karensdag för vård av sjukt barn eller hårda besparingar.
Männen besöker bordeller, jagar tillsammans, en gammal TCO-ordförandes porrklubbsbesök förlåts och glöms och Björn Rosengren hamnar i topposition igen för att han är så god vän med Göran Persson.
Historieskrivningen, som tar sitt avstamp i just Håkan Juholt, väjer inte för att trampa på några ömma tår eller ge några välriktade kängor, inte minst mot de socialdemokrater som sitter på styrelseuppdrag i vinstdrivande vårdföretag. Boken kommer säkerligen att resultera i debatt och en hel del stötta socialdemokrater. Franchell gör förmodligen rätt i att i efterordet påpeka att hon reserverar sig för eventuella felaktigheter. Hennes subjektiva berättelse är en njutning att läsa i vilket fall.
Däremot finns det felaktigheter som definitivt borde ha rättats till innan tryck. För det var ju i Högsby, inte Högsbo, som Håkan Juholt var lokalreporter långt innan han hamnade på varje löpsedel och dödade förhoppningarna om en socialdemokrati på väg framåt.

Partiet – En olycklig kärlekshistoria

Eva Franchell
Albert Bonniers Förlag
Gå till toppen