Kultur

Brøggers bistra brev

Omslaget slår fast tonen i Suzanne Brøggers uppgörelse med den danska samtiden. Parant och välklädd i leopardprickig päls, matchande käpp och hatt står hon i ett kargt landskap av smutsig snö och sörjig lera. Långt borta skymtar en enslig gård.
Suzanne Brøgger.
Så ter sig hennes alias Fru Z när denna skriver brev till Prinsen av Mogadonien, ett land som i sin tur är ett fiktivt namn på Danmark. En ensam intellektuell med högburen smak i ett grådassigt och konturlöst samtalsklimat, där populismen och bildkulturen vunnit över det kritiska tänkandet och litteraturen.
Brøgger är som alltid orädd och därtill stenhård i sin kritik. Redan på sidan fjorton suckar hon över vår besatthet av Andy Warhols konstnärskap och person – ”enligt min mening är han en nolla”. Hon värjer sig inte för att ingående diskutera namngivna danska kulturpersonligheters kompetens och sätt att vara eller fastslå att ”det bara är människor som inte har något att säga som kämpar för yttrandefriheten”.
Sin kraft och inspiration hämtar hon ur en rik flora av författare och filosofer. De blir en fond för de kritiska nedslagen i samtiden och därtill en god essäistisk grund. Som allra skarpast är hon i sin återkommande kritik mot islamofobin, rasismen och behandlingen av asylsökande i Danmark. Här använder hon sig av förebilden Diderot när hon konstaterar att Danmark borde sluta peka finger och utbilda i mänskliga rättigheter och yttrandefrihet utan i stället fråga ”vad kan vi göra för er? Vad kan vi hjälpa er med?”
Stundtals försjunker Brøgger i mindre ämnen, såsom en tågtrafik som verkar fungera lika uselt som i Sverige, att folk umgås via datorer i stället för att mötas ”på riktigt” och barnuppfostran. Hon bråkar med alla och retar upp även mig med dåligt insatt kritik av kvinnorörelsen och Pridetåg samt en ytlig tolkning av Marx. Hon balanserar hela tiden på en fin lina mellan att vara upprorisk och befriande och att bara låta som någon som tiden sprungit ifrån.
Här finns stunder då Brøgger låter som en kvinnlig version av Ulf Brunnbergs famösa sommarprat från förra året: hopplöst gubbgnälligt. Men oftast talar hon ur en intellektuell och påläst utgångspunkt som river ner motståndet. Därtill är Brøgger som alltid en lysande stilist, kvick och rolig som få, vilket gör att de mer svårtuggade styckena ändå blir en njutning att läsa.
En hel del skiljer Sverige och Danmark åt men när jag läser Brøggers ord om det samtida medielandskapet är det med igenkänning. Medierna är underkastade en lag som heter ”underhåll eller gå under”, menar hon och påpekar att medialiseringens nya ideologi handlar om att inget får vara så komplext att det riskerar att tråka ut någon. Därtill är det numera möjligt att smutskasta och mobba minoriteter i den kära yttrandefrihetens namn. Det kallas nämligen debatt.
Det gör mig därför förvånad, och en smula oroad, när Brøgger konstaterar att hon överväger att emigrera till Sverige där vi fortfarande är progressiva och tar konsten på allvar.
Jag är ledsen att behöva säga det Fru Z, men Ni riskerar att bli besviken.

Brev till Prinsen av Mogadonien Jag har sett den gamla världen försvinna – var är mina örhängen?

Suzanne Brøgger
Norstedts
Gå till toppen