Kultur

Vem slank ner i diket?

Lars Westerberg om debatten om den inställda konstutställningen i Östersund.

Vad skall man egentligen säga om Jamtlis inställda utställning?
Den som fick inställas därför att så många konstnärer hoppade av i solidaritet med Lars Vilks, som blev utestängd. Saken tycks mig inte alldeles lättgenomskådlig. Så låt oss pröva att argumentera.
Varför hoppade konstnärerna av?
Jo, därför att Jamtli hade bjudit in Lars Vilks för att sedan dra tillbaka sin inbjudan.
Man gör inte så, det är en principfråga. Att kalla det en etikettsfråga, som gjorts i debatten, tycks mig alltför lättsinnigt.
Men är det en absolut princip? Skulle inte den inbjudne konstnären under mellantiden kunna göra sig skyldig till så gräsliga saker att det vore rimligt att utestänga honom?
Det är en mycket extrem hållning att se principen som absolut. Ingen Utöya-massaker, inga pedofilmord, inget förstörande av odödliga mästerverk eller kollegors konstverk, ingenting, skulle förändra bilden.
Må den som kan fortfarande hävda den principen!
Men har man väl medgett dess begräsningar, så måste man ta ställning till vad Lars Vilks faktiskt har gjort.
Man behöver inte tycka att han handlat rätt. Man tycker att principen att aldrig ta tillbaka en inbjudan är, om inte absolut, så mycket, mycket viktig. Det skall vara synnerligen starka skäl för att frångå den. Och man måste då bedöma det Lars Vilks har sagt att han vill göra som tillräckligt för att motivera en så extrem åtgärd.
Men tänk en person på 30-talet som framträtt på ett nazistmöte. Om detta kom fram så här i efterhand skulle det vara tillräckligt för att för alltid göra honom till en ärelös man. Även om han hävdar att det han sa på nazistmötet inte var nazistiskt. Nazisterna ville ha honom som talare därför att de uppfattade honom som antisemit. Han ställer upp som talare – så tråkigt är det inte med nazister – och så säger han: ”att de uppfattar mig som antisemit lägger jag mig inte i, det är deras tolkning.”
Man kan tycka vad man vill om ett sådant resonemang, men säkert är att mycket blygsammare förbindelser i det förflutna med den demoniska naziströrelsen vanligen väcker fasa.
Jag kan alltså inte förstå annat än att de avhoppande konstnärerna antingen finner principen absolut eller anser att det att någon talar på ett muslimfientligt möte inte är tillräckligt diskrediterande.
Ett tredje alternativ är att man inte anser att den organiserade antimuslimska rörelsen lika demonisk som 30-talsnazismen. Hade det handlat om nazister hade det varit OK att utestänga Vilks, men Behring Breiviks meningsfränder är inte lika demoniska.
Jag ber till sist den framstående tänkaren Marianne Lindberg De Geer om ursäkt för att jag härmed sänkt den intellektuella debatten än djupare ner i dess sörjiga botten.
Gå till toppen