Kultur

Symfoni i sorg

Gunnar Bergdahl om Svetlana Aleksijevitjs fantastiska och gripande "Kriget har inget kvinnligt ansikte".

Jag minns knivskarpt när jag läste en text av Svetlana Aleksijevitj för första gången. Boken var "Bön för Tjernobyl" och första kapitlet hette "En ensam mänsklig stämma" och började med följande rader: "Jag vet inte vad jag ska berätta... Om döden eller om kärleken? Eller om det är samma sak... om vad?"
Det var en ukrainsk änka efter katastrofen 1986 som berättade. Hennes individuella öde fogades in i ett rekviem av människors sorgetyngda minnesbilder av de liv som förändrades den gången då ett av världens alla kärnkraftverk exploderade och en supermakt gick under.
Det var en slags obönhörlig, förhöjd journalistik. Litteratur helt enkelt. Man var på plats, närmast innesluten, kände fysiskt tyngden i de där återkommande punkterna i texten som skänkte smärtans och saknadens andhämtning. Verkliga människor... Verkliga liv... Journalistik som stor litteratur. Och mina tårar var alldeles verkliga.
Nu kommer hon med en storslagen bok som på samma sätt berättar historien om sovjetiska kvinnor under kriget. En sugande, mäktig upplevelse där Aleksijevitj åter låter den enskilda människans minnen bli skärvor i en ömsint sammanfogad och mycket större berättelse. Skärvor som likt järnfilsspån bildar tydliga magnetiska mönster.
Här finns de, sjuksköterskor och krypskyttar, meniga och officerare, chaufförer och partisaner. Här finns deras liv. Innan, under och efter detta besinningslösa krig som la Europa i ruiner när Hitler skulle skapa sitt fascistiska tusenårsrike. Som kostade 20 miljoner döda på sin östfront. Det krig som heter Andra världskriget i historieböckerna och vars slag och befälhavare är föremål för ständigt nya böcker.
Men här handlar det om kvinnor. Kvinnor som valde att försvara landet i det stora fosterländska kriget och som hade turen eller oturen att överleva. När kriget till slut var till ände, segern vunnen, massgravarna fyllda, illusionerna begravda och sommaren 1945 skulle öppna världen, då förväntades de slänga uniformen och förvandlas till riktiga kvinnor. Mödrar, hustrur, älskarinnor. De skulle glömma allt och stoppa undan sina medaljer.
Kriget har inget kvinnligt ansikte har Aleksijevijt valt att kalla denna oemotståndliga ström av ihopsamlade minnen. Under 25 år har hon intervjuat och samtalat och rört sig bland dem som fortfarande är i livet och som minns hur kriget såg ut bortom alla proklamationer. Underifrån.
För bara några veckor sedan läste jag Antony Beevors så upphöjda historik "Andra världskriget". Där kan man följa arméernas förflyttningar, de politiska övervägandena, generalernas sammanträden.
I Aleksijevitjs bok är vi däremot nere i skyttegravarna, vi hör de döende soldaternas sista rosslande andetag, vi känner blodet frysa och göra kläderna tunga och svarta, vi är någon helt annanstans än på något tryggt historiskt avstånd. Beevors fotnot om partisanerna i de vitryska skogarna blir en bland många detaljerade berättelser, Stalingrad blir blodig krampande verklighet, ljudet av bomberna... och av döden. Allt det som inte kan beskrivas annat än i de där tystnadens punkter... där de små orden blir stora...
Svetlana Aleksijevitj spränger in avsnitt där hon resonerar om detta kvartssekel av samtal, om metodens otillräcklighet, om bandspelarens oförmåga att fånga själva livserfarenheten. Och sen rullar det på och orden växer förbi sig själva, samlas i kompanier och marscherande arméer.
Det är nu inte bara kriget som saknar ett kvinnligt ansikte. Hela historien gör det. Men Svetlana Aleksijevtij har aldrig kapitulerat. Hon skrev en bok om ryska mödrars sorg över döda soldatpojkar från Afghanistan som kom hem i sina zinkkistor, en annan om politiska lögner ur kvinnors mikrokosmiska perspektiv, hon har i krönika på krönika skildrat liv och förtryck i Vitryssland i Göteborgs-Posten. Hon vrider och vänder på samtidens sanningar i en storslagen ambition att skriva in tystnaden, de osedda kvinnorna, i (krigs)historien.
Hon är en vitrysk röst från den andra sidan i vår bortträngda, förnekade och nyskrivna samtidshistoria. Vad var det för kvinnor som levde, älskade och dog bakom den där ridån av järn vi gemensamt drog ner?
Här berättar de om alla dessa krigets fasor, alla sina bittra minnen, all denna förrunna tid samlas i en sorgens symfoni, Ty det gör ont när de officiella och privata förträngningarna brister. Det är smärtsamt att minnas... Men nödvändigt.
Som Olga Vasiljevna Podvysjenskaja säger... en gång var hon en ung frivillig som skickades till det belägrade Leningrad...
Nu ger hon kriget ett av många kvinnliga ansikten: "Jag skulle vilja leva åtminstone en dag utan kriget. Utan våra minnen av det... En enda sådan dag..."

Kriget har inget kvinnligt ansikte

Svetlana Aleksijevitj
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Ersatz
Utkommer i dag
Gå till toppen