Kultur

Bibliotekariens klagan

Kerstin Johansson om Sophie Divrys debutroman "Kod 400".

Sophie Divry.
En biblioteksbesökare har övernattat i biblioteket och väcks på morgonen ur sin sömn av den medelålders kvinnliga bibliotekarien, som genast inleder en monolog, riktad till den anonyme besökaren. Bibliotekarien öppnar sitt hjärta och klagar, gnäller och blir upprörd över allt det i tillvaron som gör henne frustrerad.
Bibliotekarie som jag är blir jag genast krokad av franska författaren Sophie Divrys debutroman Kod 400. Vad kan det vara som rör sig i huvudet på denna fiktiva franska kollega? Det står snart klart att franska landsortsbibliotek i många avseenden har likheter med svenska folkbibliotek. Men skillnader finns också, till exempel klassifikationssystemet. I Frankrike används Deweys system och kod 400 betecknade där avdelningen för språk, (som brukar sortera under bokstaven F i svenska folkbibliotek), men är numera en tom avdelning, en outnyttjad resurs skulle man kunna säga.
Berättarjaget, som kallar sig ”kulturproletär”, har synnerligen bestämda uppfattningar och åsikter, som hon ingalunda ber om ursäkt för. Hon gillar tystnad, struktur och ordning. Hon älskar böcker och läsande människor, särskilt forskarstuderande Martin, med sin vackra nacke. Hon känner medlidande med de hemlösa uteliggarna, som invaderar biblioteket under den kalla årstiden. De kommer inte för att läsa eller låna, de lockas inte av de bildande kvällsföredragen, nej, de flyr kölden och hon kallar dem ”elkaminflyktingarna”. Hon är bestämd i sina antipatier. Bland annat ogillar hon politikers önskan att ”göra mediateket till en festlig och dynamisk mötesplats”. Här kan jag föreställa mig hur hon snörper på munnen och fnyser, så näsvingarna fladdrar.
Jag kan inte låta bli att jämföra bibliotekarien i ”Kod 400” med sin svenske kollega, Oliver, i Christer Hermanssons roman ”Ich bin ein Bibliothekar” (Pequod, 2001). Men medan den okritiske medlöparen Oliver raskt avancerar till bibliotekschef, så är berättarjaget i ”Kod 400” verkligen inte flexibel.
I ”Kod 400” hyllas Dewey, som konstruerade decimalklassifikationssystemet och Eugène Morel, som gjorde stora insatser för att förbättra miljön på biblioteken. Och jag tycker att självaste Michel Foucault tittar fram mellan bokhyllorna, fast hans namn inte nämns.
Jag har roligt när jag läser berättarjagets bitska utfall mot allt det som retar henne och det är både tankeväckande och fyndigt, även om jag har svårt att uppskatta det lite skolmästaraktiga redovisandet av fakta. ”Kod 400” är en bok om alla dem som, likt Divrys bibliotekarie, känner tillvarons tomhet och är i otakt med tiden, men Divry lyckas inte gestalta detta riktigt väl. Jag skulle önska bättre snärt i monologen, lite mer elakhet och mer inlevelse, så hade jag njutit mer i sällskap med min franska kollega. Nu blir detta mest en berättelse om en gnällig och olycklig kvinna, som händelsevis råkar vara bibliotekarie.
Översättaren, Marianne Öjerskog, har gjort en utmärkt insats och lyckats överföra romanens text till svenska så väl att den franska miljön känns alldeles bekant.

Kod 400

Sophie Divry
Översättning Marianne Öjerskog
Sekwa
Gå till toppen