Kultur

Från graven till vaggan

Litteraturen är diger på uppväxtskildringar, kanske för att barndomar på många sätt ofta liknar varandra, kanske för att de i väsentligheter alltid skiljer sig åt. Berättas om dem görs i alla fall, oaktat bokens kvalitet, oftast genom ett lika delar sorgesamt som romantiserande hölje.
Tova Gerge.
Tova Gerges prosabok Rakel delat med tio är ingen uppväxtskildring och ändå är det just en sådan jag kommer att tänka på när jag läser den. Dels beror det på tonen och på att bokens Rakel förhåller sig, i alla fall språkligt, till världen på barnets vis där ordens betydelser ännu inte är slentrianmässigt fastslagna. Dels på att Rakel ter sig så ensam och så utlämnad åt såväl ödets som sina egna nycker så som ofta barn är och slutligen förstås på att boken följer en tydlig utvecklingslinje, om än en omvänd sådan.
Boken börjar nämligen med Rakels sista andetag och i tio korta kapitel får vi sedan följa henne från graven till vaggan. I tur och ordning spelar Rakel patiens och konstaterar att hon är ensam kvar i släkten, hör sina inneboende göra slut, ombesörjer föräldrarnas begravning och bryr sig inte om den äldre kusinens råd för framtiden, klipper tonårstrotsigt håret och är så plötsligt ett barn med lång fläta och den något äldre och allvetande kusinen ständigt i hasorna.
Kanske låter det simpelt men Tova Gerge nöjer sig inte bara med att vända på berättelsens ordningsföljd, hon vänder också på orsak och verkan. Meningar hakar i varandra på sidorna, ordens betydelser lämnas öppna och en mening slingrar sig in i nästa.
Texten ömsom dansar sig, ömsom stegar bestämt fram på sidorna och Gerge skriver med en lekfull beslutsamhet som gör Rakel på en gång tydlig och drömsk. Att historien berättas baklänges känns på intet sätt konstlat utan istället självklart, hade ordningen varit omvänd hade också Rakel varit en annan.
Särskilt tycker jag mycket om hur Gerge först tar sig tid att stanna upp i den åldrade Rakel och låta henne ta plats på sidorna. Och det är inte heller utan att jag börjar undra över alla de där barndomsskildringarna. För varför nöja sig med att skriva om de 20 första åren när man lika gärna kan göra samma sak med de 60 följande?

Rakel delat med tio

Tova Gerge
Fel förlag
Gå till toppen