Kultur

I väntan på nästa krig

I morgon är det tio år sedan Irakkriget började. Den danske författaren Carsten Jensen skriver om lögner, politiska svek och en dansk dokumentärfilm som belyser demokratins kris.

Du börjar med en liten lögn, som du inbillar dig är en vit lögn eftersom den tjänar ett högre syfte, och du slutar som medskyldig till folkmord. Sådan ser historien ut för en hel rad av västliga ledare. Bland dem Danmarks förre statsminister Anders Fogh Rasmussen och hans utrikesminister Per Stig Møller.
Det är de omärkliga stegen från lögn till katastrof som den danske filmregissören Boris Bertram skildrar i sin dokumentär "Krigskampagnen", som sänds på dansk tv i kväll inför tioårsdagen av Irakinvasionen som inleddes den 20 mars 2003.
Bertram dokumenterar hur lögnen om massförstörelsevapen föddes, då den användes som skäl för krigen. Och hur lögnen växte och växte i händerna på de statsledare som stod i täten för de krigsförande nationerna, den så kallade "koalitionen av villiga", som förutom USA och Storbritannien också omfattade Danmark. Det är de tre länderna som Bertram fokuserar på.
Hans huvudvittnen är människor som till slut ångrade sin medverkan i denna cirkus av lögner, en rad så kallade whistleblowers.
Även Danmark har sin whistleblower, den tidigare underrättelseofficeren Frank Grevil, som med fyra månaders fängelse fick sona för sin lojalitet med demokratins principer – nämligen att krigsbeslutet skulle grundas på sanna uppgifter.
Det handlar om den tidigare CIA-rådgivaren Paul Pillar, som slår fast att det aldrig fanns något samband mellan Saddam Hussein och Usama bin Ladin, trots att den amerikanska regeringen hela tiden såg till att koppla ihop de båda så hårt och länge att befolkningen till slut var övertygad om att Saddam stod bakom 11 september.
Det handlar om Joe Wilson som skickades av den amerikanska regeringen till Nigeria för att bevisa att Saddam Hussein skaffat sig tonvis av uran. Då han rapporterade tillbaka att det omöjligen kunde vara sant, ignorerades han. Sanningen stod i vägen då kriget måste te sig nödvändigt och obevekligt.
Det handlar om den tidigare brittiska ambassadören i Washington, Christoper Meyer, som berättar hur Tony Blair efter en kväll på tu man hand med Bush, plötsligt vill ha ett regimskifte i Irak; hur lite brittisk lag än må tillåta landet att bli krigförande för att byta regim i ett främmande land.
Det handlar om Larry Wilkinson, en av rådgivarna i George W Bushs innersta krets, som berättar hur man inom loppet av sex dagar fabricerar bevis för existensen av massförstörelsevapen i Irak, så att Colin Powell kunde få leverera sitt herostratiskt ökända tal i FN.
Det handlar om FN:s svenske vapeninspektör Hans Blix som gör ett sista försök att bromsa kriget då han ber om respit för att för att inspektera Iraks vapendepåer. Men den amerikanska armén är då redan attackberedd i Persiska viken. Tiden har runnit ut. Det var aldrig meningen att det skulle ges mer tid. FN:s säkerhetsråd kunde rösta ned ett mandat för kriget med siffrorna 11-4. Men det förändrade inget.
Så kom kriget. De står där allesammans med långa detaljerade listor över massförstörelsevapnen som Saddam Hussein hotar världen med.
Dick Cheney, Donald Rumsfeld, George W Bush, Tony Blair, Anders Fogh Rasmussen, Per Stig Møller.
Tack vare Boris Bertrams ihärdiga research och effektiva klippning lämnas vi inte i tvivelsmål: De visste, samtliga, mycket väl att de ljög. De ljög för oss mot bättre vetande.
Ett skandalöst oengagerat, halvtomt folketing röstar den 21 mars in Danmark i kriget med 61 röster för och 50 emot.
På en presskonferens i regeringskansliet kan Anders Fogh Rasmussen utöver listan med massförstörelsevapnen, som nu gjorts till standardformulär i varje diskussion, också avslöja den överhängande risken för att Irak är i färd med att utveckla kärnvapen.
IAEA har dock precis, vilket Fogh vet, fastslagit motsatsen: att Irak har inte något atomprogram och har heller aldrig haft det på de senaste 20 åren. Skillnaden mellan lögn och sanning kan inte bli tydligare.
Fogh har sin egen version till varför det var nödvändigt för Danmark att gå med i kriget. Saddam Hussein struntade i FN:s resolutioner och samarbetade inte med de utsända vapeninspektörerna.
Det var alltså en rörande lojalitet med FN som fick den danske statsministern att stödja bombningarna av Bagdad.
Men enligt Hans Blix samarbetade Hussein visst, och den resolution som den danska regeringen hänvisar till gav inte mandat till krig. FN:s generalsekreterare Kofi Annan fördömde faktiskt kriget som olagligt.
Efter Boris Bertrams grundligt dokumenterade film "Krigskampagnen" står den danska statsministern där avklädd, och den nakne Fogh är en syn som bör skrämma alla som ännu barnatron på demokratiska värderingar i behåll.
DR2 förtjänar beröm för att de sänder "Krigskampagnen". Huruvida det hade skett under den förra regeringens tid är mer osäkert.
I gengäld är det pinsamt för public service-kanalen DR att detta stycke folkupplysning inte visas prime-time i danskarnas huvudkanal. Men DR:s programläggare har ju sina egna populistiska prioriteringar och medborgarnas rätt till insikt i maktens mekanismer är tydligen inte en av dem. Program om heminredning går alltid först.
Det har inte varit lätt för Boris Bertram att ge oss denna enastående inblick i detta politiska svindleris smutsiga hantverk. De danska journalister han har kunnat få hjälp av är en knapp handfull, med Ekstra Bladets Bo Elkjær som det mest hederliga undantaget. Annars har Bertram mest fått söka sig utrikes, till länder där dåligt samvete fortfarande är ett känt begrepp bland makthavare och rådgivare.
Det är uppmuntrande att en dokumentärfilm som "Krigskampagnen" produceras och visas. Men man ska inte göra sig illusioner. Filmens vittnesbörd kommer inte direkt plåga ihjäl det etablerade Danmarks självsyn. Avslöjandena kommer knappast att ingå i den officiella historieskrivningen eller påverka Anders Fogh Rasmussens eftermäle.
Man märker det redan på hur filmen omtalats i förväg. Frågorna den lyfter fram hamnar snarare på tv-krönikörernas bord än på chefredaktörernas och vi ser ännu inga ledarsidor som kräver en utredning som går till botten med den största politiska skandalen i Danmarks samtidshistoria.
Det senaste decenniet har det blivit allmänt accepterat att vi styrs av lögnare, och det upprör inte längre någon, inte ens de flesta journalister vars jobb är att söka sanningen.
Frånvaron av öppenhet är nu helt officiellt demokratins starkaste vapen. Då gällde det Irak. Nu gäller det Afghanistan. En naiv sanningstörst gör dig till en outsider.
Efter att deras krig slutat i fiaskon har de danska politikerna gjort tystnaden till sitt främsta vapen. Och pressen tiger. Tystnadens strategi fungerar.
Politiskt hörs varken röster som försvarar krigen eller kritiserar dem. Det är det som är demokratiska skandalen: att hålla befolkningen borta från insyn i vitala frågor har gjorts till en politisk dygd. Och man har lyckats. Den danska befolkningen förefaller helt likgiltig inför de krig som förts i dess namn.
Det finns all anledning att se den indifferente medborgaren som ett större hot mot demokratin än de terrorister, som vi till vardags hävdar jobbar på att förgöra oss.
Vi ska lära av erfarenheterna i Afghanistan, säger politikerna, inför nästa krig. Men i själva verket har de inget lärt av varken kriget i Irak eller Afghanistan. Det skulle nämligen ha förutsatt en offentlig diskussion. Ansvarslöst styr de redan landet mot nästa tragedi.
Välkommen till psykopatklubben!
---
Översättning Johan Malmberg
Fotnot: "Bush, Blair og Fogh - Krigskampagnen" sänds kl 20.30 i DR2 i kväll.
Gå till toppen