Kultur

Klaras enda vän

I efterordet till Klara Wikstens serieromandebut uppmanar serietecknaren Åsa Grennvall oss som läser att skåda långt in i våra egna navlar: "Därinne kanske du kan finna svaren, som ofta är dolda på ytan", skriver Grennvall, och den här boken, Dagarna 2011-2012, tar verkligen hennes råd på allvar och gör navelskåderiet till ädel konstform. Vi är ju vana vid den självbiografiska formen när det gäller samtida seriekonst, det går att räkna upp tjogvis med titlar där serieskaparen utgår från sig själv i sitt verk. Men Klara Wiksten drar metoden några steg längre.
"Dagarna 2011-2012" är en detaljerad redogörelse för just det titeln anger. Huvudpersonen Klara, serietecknare med social fobi, lever och tecknar sitt liv samtidigt: det är en symbios. Till synes oredigerat tar vi som läsare del av materialet/livet: Klara sitter framför spotify och lyssnar på gamla låtar, Klara tar långa promenader för att dämpa ångesten och skingra tankarna, Klara går på förnedrande söka-jobb-kurser på arbetsförmedlingen, Klara minns tiden på konstutbildningen. Och så vidare. Det är inget rafflande liv Klara Wiksten presenterar för oss. Ändå blir jag helt uppslukad av det. Varför?
Ja, först och främst är Klara Wiksten en bra berättare. Det skenbart filterlösa i texten är förstås i någon bemärkelse både redigerat och genomtänkt. Men hon lyckas liksom dölja avsikterna så att man känner sig helt närvarande i Klaras liv. Man är hennes enda vän, den som lyssnar, den som utstår hennes alltomslutande ensamhet. Och den här ensamheten i sig tror jag är en annan anledning att berättelsen bär.
Klara är så utsatt, av psykvården, av arbetslinjensamhället, av sitt eget psyke – och som sådan är hon en ganska ovanlig protagonist. Hennes berättelse är grå, smutsig, odramatisk, ändå innehåller den livets alla stora och starka känslor.
Klara Wiksten skriver egensinnigt, roligt och smart. Lite synd bara att hon (nästan) låter Klara räddas av en snubbe i slutet.

Dagarna 2011-2012

Klara Wiksten
Nill Editions
Gå till toppen