Kultur

Brev från en död man

Sasjka och Volodja är två unga älskande i Ryssland. De skiljs åt av ett krig, som Volodja tar värvning i när ”Moder Ryssland” kallar. De skriver till varandra och i breven kan man läsa om deras första förälskelse. De berättar också för varandra om allt som händer dem. Sasjka skriver om vardagslivet hemma, medan Volodja berättar om kriget han deltar i. Snart förstår läsaren att något inte stämmer i tidsperspektivet. Kriget som Volodja deltar i tycks vara Boxarupproret i Kina, i slutet av 1800-talet, medan Sasjka verkar leva i en nyare tid. Efter ett antal brev får Sasjka besked om att Volodja har dött i kriget. Men Volodja fortsätter att skriva brev efter brev, liksom Sasjka.
Michael Sjisjkin.Bild: Foto:JEVGENIJA FROLKOVA
I Michail Sjisjkins roman Brevboken är de båda älskande skilda åt, inte bara geografiskt utan också tidsmässigt och de skriver var för sig någon sorts dagbok, riktad till ett obestämt du.
Sjisjkin, född 1961, är rysk författare, men delar sin tid mellan Moskva och Schweiz. Han är översatt till flera språk och har belönats med prestigefyllda litterära priser. ”Brevboken” är den första av hans romaner som översatts till svenska.
Sjisjkin väljer de stora ämnena för sitt författarskap: kärleken, döden, kriget, men skriver med omsorg om de små detaljerna, i ett lugnt berättartempo.
Volodja berättar om krigets fasor och det skulle kunna vara vilket krig som helst, kanske i Tjetjenien. Här finns skadade och lemlästade människor och outhärdliga lidanden. Döden är mycket nära, den uppträder ibland oväntat och slumpmässigt. Existensen ställs på sin spets och Volodja grubblar över livets mening.
Tillvarons storhet kan också ligga i vardagens små händelser. Sasjka skriver om vardagslivet, där dagarna går och tiden rinner undan. Hon arbetar, hon gifter sig med en äldre man, som är konstnär och tar hand om hans dotter. Hennes mor och far åldras, de blir sjuka och dör, ett helt liv flyter förbi. Också Sasjka grubblar över avsikten med existensen.
Det finns ett sakralt skimmer över vissa av textpartierna i boken och jag får associationer både till filmer av Andrej Tarkovskij och till författare som Tolstoj och Dostojevskij. Sjisjkin säger själv att han har haft de ryska klassikerna som läromästare. I romanen finns gott om referenser till både ryska sagor och europeisk litteratur, från olika tider, elegant införda i texten, av en författare som kräver beläsenhet av sina läsare.
”Brevboken” är skriven på ett enkelt och vackert språk, det är en nästan otidsenlig bok, både i form och ämne. Brevromanen är inte så vanlig i modern prosa och författarens sätt att pejla de stora frågorna, utifrån en humanistisk utgångspunkt, är ovanligt. Sjisjkin är skicklig och genomför detta, på ett alldeles lysande sätt. Han låter svaren bli lika enkla som frågorna är komplicerade. I slutet av boken uppträder Karon som en spårvagnsförare och romangestalterna stiger, en efter en, på hans spårvagn. Döden innebär bara att ”människor blir vad de alltid har varit – värme och ljus”.

Brevboken

Michail Sjisjkin
Översättning Elin Parkman
Ersatz
Gå till toppen