Kultur

Paradisets undergång

"Utopins röster" är samlingsnamnet för Svetlana Aleksijevitjs svit av dokumentärromaner om Homo Sovjeticus. Den röda människan. Den som vi bara har en propagandistiskt färgad bild av i väst. Människan som föddes in i en socialistisk Sovjetunion där hon levde, älskade och drömde i en rörelse mellan proklamerade politiska paradis och verklighetens sanningar. Den människa för vilken det inte finns någon plats i vår nya sköna värld där klassklyftor och arbetslöshet är nödvändiga självklarheter och inget som ska försvinna i den utopiska framtiden. Så också i Putins Ryssland.
Nu utkommer Tiden second hand, slutpunkten för denna vitryska författares gigantiska projekt som har sträckt sig över fem böcker och 40 år. Denna krönika silar tusentals samtal och intervjuer med människor, de flesta kvinnor, i det som en gång var en skräckinjagande eller hoppingivande alternativ supermakt till stor litteratur. Underrubriken till denna avslutande mäktiga flod av vittnesmål har just underrubriken "Slutet för den röda människan".
I "Bön för Tjernobyl" lyfter Aleksijevitj fram mänskliga erfarenheter av vår hittills största kärnkraftskatastrof, i "Zinkpojkarna" berättar hon om ryska mödrars smärta över 80-talets Afghanistankrigs mänskliga pris, i en ännu i Sverige inte utgiven bok, "De sista vittnena", skildras barns upplevelser av kriget och i den ifjol i Sverige utgivna "Kriget har inget kvinnligt ansikte" släpper hon fram minnesbilder och berättelser från de 100 000-tals kvinnor som deltog i Det stora fosterländska kriget i försvaret av Sovjetunionen.
Nu låter hon historien löpa rakt in i samtiden. "Tiden second hand" skildrar nämligen 1990-talet och det nya millenniets första decennium. Vad var det som hände när Sovjetunionen krackelerade och förvandlades till dagens Ryssland?
Gorbatjov, Jeltsin, kuppen, pansarvagnarna utanför den ryska duman, protesterna, drömmarna om den nya skinande framtiden som så blixtrande snabbt förändrades och ockuperades av den nya tidens nya herrar. Glasnost och perestrojka såsom verklighet för folkets flertal.
Här finns människan, de konturskarpa minnesbilderna, den enskilda individens blick på de stora politiska händelserna, de exakta vardagserfarenheterna.
Verkligheten i slitna förorter och från den vidsträckta landsbygden, från Moskva till Vladivostok och vidare ut i den gigantiska del av världen som en gång hette Sovjetunionen och där krigen fortsatte i Tjetjenien och Abchazien. Jämförelserna mellan nu och då, otryggheten och dollardrömmarna. Och så minnena.
Av Gulag, fattigdom, krig, av att vara en av de som för den goda sakens skull avrättade "landsförrädare", av allt det som var livet som passerade.
Det är en resa med många stopp. En mosaik av berättelser. Grymma, gripande, närvarande. Hela tiden med Aleksijevitjs fantastiska känsla för språk och detaljer som konfronterar oss med den universella känslan av hur det är att vara människa bland människor både bortom och mitt i de politiska realiteterna.
Svetlana Aleksijevitj skriver in alla dessa kvinnor och deras liv i historien, inte bara i krigshistorien som i fjolårets bok, utan i hela flödet av samhälleliga förändringar. Det är kvinnorna som (över)lever, som inte super ihjäl sig, som lever med minnena, som håller vardagen samman, som sätter potatis och barn till världen. Som älskar och drömmer och arbetar och trär alla dessa dagar på livets tråd.
Så skickar Aleksijevitj ett skarpt ljus in i den historiska gråzon där den stora majoriteten av människor alltid lever sina liv. Alldeles oavsett om de råkar vara födda i Stalins Sovjet eller i ett tryggt Sverige bortom alla krig.
Hennes metod kan förefalla vara journalistisk. Det är direkt anföring, långa monologer, livsberättelser. Aleksijevitj skjuter in små kursiva parenteser (gråter), punkterar.... och lyckas så tvingande också göra berättelsernas andhämtning till vår.
Så växer den stora Historien fram genom alla små historier. Man är på plats, precis som Aleksijevitj, innesluten i alldeles verkliga människors verkliga liv, känner fysiskt tyngden av minnen som forsar genom den levda och begagnade tiden i de där små återkommande punkterna i texten. Liv... död... smärta... lycka... sorg...
Det är ett litterärt grepp som svindlande lyfter Aleksijevitjs böcker till stor litteratur och förvandlar "Tiden second hand" till den soliga sommaren 2013:s stora och formerande läsupplevelse.
Översättaren Kajsa Öberg Lindsten har slutfört ett fantastiskt arbete med en språklig tonträff som aldrig sviktar. Förlaget, som nu ger ut de oavkortade versionerna av Aleksijevitjs samtliga böcker och som låter en svensk publik bli den första att ta emot den avslutande femte delen, har gjort en bokstavlig litteraturhistorisk insats.
De första raderna jag på slutet av 1990-talet läste av Aleksijevitj var inledningen på "Bön för Tjernobyl" där en ukrainsk änka öppnade berättelsen om sitt liv efter katastrofen med orden: "Jag vet inte vad jag ska berätta... Om döden eller om kärleken? Eller om det är samma sak... om vad?"
Nu sätter Aleksijevitj punkt. Bortsett från hemlandet Belarus kommer hennes böcker nu ut i ocensurerade och kompletta versioner. De är verk som fördjupar våra insikter och komplicerar maktens svartvita bild där den segrande makten tecknar sin historia i kommersiell neon alltmedan den stora majoriteten av människor fortsätter att leva sina liv vid den ryska pyramidens fot.
Aleksijevitj tar farväl med att låta ännu en av alla dessa sovjetiska kvinnor säga: "Men här lever vi som vi alltid har gjort. Vare sig det är socialism eller kapitalism. Om det är 'vita' eller 'röda' spelar ingen roll. Man måste vänta på våren. Så man kan sätta potatisen... (tyst en lång stund.) Jag är sextio år..."
Ett vemod, en känsla, en begagnad tid, ett av många öden i den värld som är vår. Och som genom Svetlana Aleksijevitjs böcker har blivit lite mer begriplig och mycket mer närvarande.

Tiden second hand

Svetlana Aleksijevitj
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Ersatz
Gå till toppen