Kultur

Hitler i oss alla

Karl Ove Knausgårds mäktiga kamp är fullbordad. Henrik Petersen tränger in i romansvitens retoriska kärna och kommer ut med nycklar till såväl jaget som historien.

Karl Ove Knausgård. Foto: CATO LEIN
Spekulativ som få andra romaner, med en titel som är en översättning av världshistoriens mest ökända självbiografi, västvärldens enda på allvar ökända bok: Sjätte och sista delen i Karl Ove Knausgårds massivt omtalade romansvit Min kamp har nu kommit på svenska.
Om det är möjligt, varför inte göra det?
I en kultur som explosionsartat blandat det offentliga med det privata, där det offentliga som idé på det kulturella området blivit mer eller mindre obsolet, vad kan vara mer strategiskt med en roman, i sig ett mycket gammalt offentligt medium, än att låta den splittra det offentliga och det privata på exakt samma vis?
Till och med statliga nyhetsmedier börjar producera ett flöde som liknar de sociala mediernas, där det mer än något annat handlar om att vara på plats, direkt. Varje inslag tävlar i att fungera som reklam för kanalens förmåga att förflytta sig runt och vara "här och nu".
Det säger sig självt att den samtida litteraturen tar sig liknande former. Mycket har sedan sagts om det självbiografiska, hos Knausgård, hos Norén, hos andra.
Varje epok har sina varianter av självbiografisk litteratur. Till och med vartenda decennium i svensk litteratur bakåt till 1800-talet har haft varianter på självbiografisk roman. Skillnaden ligger "bara" i effekten.
Det intressanta att fråga sig med Knausgårds "Min kamp" är: Vad vill den sin läsare?
Knappast ser Knausgård läsaren som enbart en andra person av sig själv, som finner katharsis genom återberättelsen av livet, med faderns död som den utlösande händelsen, även om en sådan dimension uppenbarar sig som ett utgångsbehov.
Knausgård är en alldeles för ambitiös och traditionsmedveten författare för att nöja sig med den romantiska iscensättningen av jaget som sådant. Vilket också blir klart när vi läser sista delen i sviten.
Början av "Min kamp 6" befinner sig i tid när del 1 är klar för utgivning 2009, han har skickat manus till släktingar och andra involverade, gamla flickvänner och vänner.
Häftigast reagerar farbrodern, som hotar med att stämma honom och som dessutom påstår att han ljuger om sin far, dennes sista dagar, flera år handlar det om. Det 3 600 sidor stora självbiografiska bygget vacklar plötsligt till. Fadern spelar en så central roll i flera av böckerna att om hela materialet skulle reduceras till en bok, så skulle den handla om just detta förhållande. Och allt har gått ut på att berätta om det förhållandet precis som det var.
Nu uppstår en osäkerhet också hos författaren själv: Har han inte återgett omständigheterna kring faderns död riktigt?
Konflikten med farbrodern blir en cliffhanger mellan bokens första och tredje del.
Där emellan kommer fler episoder där berättaren inte känns helt pålitlig. Texten gör sig komisk på sin egen bekostnad med det sätt vännen Geir påtalar att Knausgård så sällan skriver om sex.
Redan tidigt i boken har Knausgård på ett till synes överdrivet sätt talat om sin egen "beröringsskräck". På ett annat ställe ger Knausgård sken av att inte veta varifrån han fått idén till titeln på romanen, om han själv kom på den eller om det var vännen. Det skapar en känsla av att den tillkommit av en slump. Vilket ingen kan tro egentligen.
Så kommer mittendelen: bokens höjdpunkt. Kanske hela romansvitens retoriska kärna. Det är en över 400 sidor lång essä betitlad "Namnet och siffran", en läsning av skrifter från Gamla Testamentet och framåt, men framför allt viktiga 1900-talstexter i relation till de stora krigen, och särskilt en bok: "Mein Kampf" av Adolf Hitler.
Litteraturen om Hitler visar hur känsligt ämnet fortfarande är. Hitlers mest erkända livsteckning, engelske Ian Kershaws, ger inte Knausgård mycket för, och visar hur till och med denna nutida skildring liksom tvångsmässigt, vidskepligt beskriver Hitler som ond av naturen; såväl tonåringen som diktatorn.
Hjärtat i Knausgårds essä är en motläsning grundad på andra källor, främst Hitlers ende vän från ungdomsåren August Kubizek, vars bok misskrediteras hos Kershaw.
Det går ut på att förstå den unge Adolf Hitler, men Knausgård gör det utan någon psykologisk begreppsapparat. Metoden är istället att gå så nära källmaterialet som möjligt, avläsa händelserna i sig och på så vis försöka komma nära människan.
Knausgård gör det förbjudna: han ser sig själv i den unge Hitler. En misshandlande far, konstnärsambitioner, rädslan för det motsatta könet, beröringsskräck, överhuvudtaget svårigheter i fråga om kontakten med omvärlden.
Korrespondenserna finns där, men vi har förstås all rätt att fråga: Vad i all världen har Knausgård med Hitler att göra?
Knausgårds läsning av "Mein Kampf" (denna förfärliga sörja till bok) går ut på att det saknas ett "du" i texten. Jaget framställer sig så att det alltid undviker läsarens ansikte. Det är en metafor, men det avspeglar sig också i grammatiken.
Vad Knausgård sedan gör är att han försöker förstå denna jagframställning historiskt mot en mänsklighetens "skala", som han delar in i: det opersonliga jaget, kroppen, jagets "det"; det personliga jaget; det personliga vi-et och till sist det opersonliga vi-et, vi-ets "det", människan som massa, människan som tal.
Kategorierna visar sig användbara för att avläsa människosynen i skrifter, tal, propaganda, vetenskap, inte minst det tidiga 1900-talets rasbiologi, och på så vis förklara våldet i världen under en tidsperiod, både det lokala och det globala, i 1900-talets två världskrig.
Det är en fantastiskt ambitiös ansats, och mäktig läsning. Knausgård är en lysande essäist, inte minst som litteraturkritiker.
Svagheten i Knausgårds Hitlerläsning är att den saknar reflektion över historiskt mer osynliga agenters roll, kring Hitlers maktövertagande i Tyskland. Storfinansen. De massiva investeringarna i krisens Tyskland, i första hand av amerikanskt storkapital, av vilket en stor del gick direkt in i Hitlers kampanj och i förlängningen möjliggjorde hela krigsindustrin.
Det är pengarnas historia, tyvärr till stor del den egentliga historien bakom Nazityskland. Knausgård är snubblande nära den några gånger, men väljer att se bort från den sidan av historien: Hitler som marionett.
Kanske beror det på Knausgårds orubbligt romantiska tro på jagets avgörande avtryck i världen, men troligast är att han bara fann att romanen gjorde sig bättre utan en sådan "konspirationsteoretisk" agenda.
För poängen är ändå klar. Hela strävan i Knausgårds försök att förstå Hitler är att tvinga sig på "Mein Kampf" som dess saknade du.
Med "Min kamp 6" tar Knausgård steget ut ur det lokala, in i det historiska, med syftet att också förstå det historiska som något lokalt, konkret. Dekonstruera dess grammatik, locka fram dess ansikte.
Ansiktet är en återkommande bild när Knausgård avläser kontakten mellan verket och människan. Den upprepas flera gånger i en läsning av Bibelns Kain och Abel. Kains våld läser Knausgård, även det, som en konsekvens av kortslutning i kontakten med omvärlden.
När Knausgård använder bilden låter han den följas av en kort uppmaning – som ville han få läsaren att sätta sig i Kains ställe:
"Och han sänkte sitt ansikte.
Lyft det."
Det kan ju också ses som ett incitament för Knausgårds berättarjag. "Min kamp" kilar sig in i medieflödet med sin titel, sitt självbiografiska experiment, sitt återskapa(n)de "här och nu".
Den passar utmärkt in bland andra verklighetens fiktioner, fiktioner som verklighet, manifest och egografier.
I kulturen som King of Kong. Historien som fritolkning, frikoppling, uppkoppling.
Men som roman känner den alla sina förutsättningar. Att historien är sann är viktigt, men viktigast är att röra vid den. Den slutar, mer eller mindre, alltid med katastrof.
Sänk inte ansiktet. Lyft det.
Fotnot: Henrik Petersen skrev inför utgivningen av ”Min kamp 1” på svenska en essä om de första fem delarna av Karl Ove Knausgårds autofiktiva livsberättelse som då var utgivna i Norge. Läs den på hd.se/kultur

Min kamp 6

Karl Ove Knausgård
Översättning Rebecca Alsberg
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen