Kultur

Glöm aldrig

Crister Enander brottas med Lilianna Lunginas berättelse inifrån ett sovjetiskt helvete.

Lilanna Lungina, 1938.
Det går inte att värja sig. Orden tränger sig ner i de inre djupen. Jag drömmer till och med mardrömmar ett par nätter. De är fulla av episoder av misär, förtryckets nakna ansikte, utmärglade kroppar.
När jag vaknar minns jag grå och smutsiga gestalter på en lerig väg mitt ute i ett ogästvänligt ingenmansland. De går på långa led. Tystnaden är total, förutom ljudet av stegen i leran. De går sakta, tungt – med allt hopp förlorat. Stämningen är kvävande. De är på väg mot sin undergång, i svält eller sjukdomar eller av det hårda straffarbetet. Gulaglägren väntar.
Bilderna blir ännu tydligare. Det är omöjligt att inte se hur människor i sina hem förföljs av diktaturens kreatur. Det är omöjligt att inte höra stegen ute i trappan. Den hårda knackningen på dörren. Känna av den lamslagna stämningen av skräck som redan stegen därute väckt och som bekräftas av det hårda bankandet på ytterdörren.
Domen var därmed redan fälld. I nästa ögonblick var de förvandlade till en siffra bland alla andra sifferkolumner i statistiken över de många hundratusentals försvunnas skara.
En stor del av kraften i Ordagrant bottnar – paradoxalt nog – i att den saknar den skönlitterära framställningens försök att fånga livet i tydliga och mer eller mindre signifikativa scener. Den undviker att skapa just de förväntade litterära effekterna och laddningarna. Översättaren och författaren Lilianna Lungina – uppvuxen huvudsakligen i Paris återkom hon till Moskva som fjortonåring 1934 – bara berättar och orden skrivs sedan ner av filmaren Oleg Dorman – de är hämtade från många timmar teveinspelning.
Lilianna Lungina hade då redan gett ut en fransk version av sina memoarer, men ville skriva en mer öppenhjärtig och ärligt rå version för att ge ut i Ryssland. Hon läser upp delar av denna under inspelningen.
Alla händelser beskrivs rakt och utan minsta ansats till att försköna eller skapa episk dramatik kring vardagens våld och förtryck eller krydda de dagliga och triviala detaljerna som dyker upp i minnet med onödiga utvikningar. Jag kan nästan höra hennes röst tala genom texten.
Sovjetsystemet kunde länge drivas genom ideologisk förblindning. Dogmatism har ofta den skrämmande effekten. Men vid en viss tidpunkt förändrades detta. Den cyniska manipulationen, utnyttjandet av systemets kryphål och den omfattande makt enskilda människor förfogade över på ett godtyckligt sätt för egen vinning, tog alltmer överhanden. Korruptionens grymma nyckfullhet spred sig från mycket höga nivåer inom partiet eller staten – det var i princip utbytbara – ner genom de olika hierarkierna.
Lilianna Lungina, som blev ett namn att räkna med i sovjetiska litteraturkretsar då hon hittade och översatte Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”, får den hårda vägen lära sig hur godtyckets grymhet är beskaffad. Tillfälligheter styr mycket, många perioder det mesta i hennes liv. I ett totalitärt samhälle försvinner friheten och det frivilliga valet nästan alltid först. Kontrollen – smygandet, rädslan och det fega och vitt utbredda angiveriet – blir en del given och, perverterat nog, naturlig del av vardagen. Man lär sig att så att säga att se sig över axeln i varje ögonblick, oavsett vad man gör, var man än är. Vaksamheten. Rädslan. Den ständiga oron. Skräckens kalla skugga blir en naturlig del av livet. Hemma talar Lilianna och hennes man dramatikern Sima Lungin – de kom att leva lyckligt tillsammans i fyrtionio år – direkt till de dolda mikrofonerna. En hantverkare upptäckte av en slump mikrofoner i lägenheten och varnade dem.
Skildringarna av den ryska och sovjetiska antisemitismen – särskilt när den tar det förödande steget från ingrodda fördomar och folkliga vanföreställningar till att bli statsbärande ideologi och får politisk sanktion från högsta ort – är skildrat med en närvaro och konkretion som är smärtsamt att ta del av. Inte minst genom Lunginas orubbligt sakliga sätt att berätta om utrensningarna och förtrycket, och Hans Björkegrens översättning gör boken full rättvisa.
I ”Ordagrant” porträtteras nästan hela den ryska författarelit som vid olika tidpunkter rörde sig i Moskva. Lilianna Lungina kände eller träffade dem alla. Från Ilja Ehrenburg till Alexandr Solzjenitsyn, Anna Achmatova till Varlam Sjalamov, från Marina Tsvetajeva till Joseph Brodsky. Ändå, trots dessa högintressanta personligheter och initierade interiörer från såväl Författarförbundet som motståndsgruppernas innersta kretsar, är det den samlade helhetsbilden av tiden och hur systemet fungerade i all sin absurditet och maktgalna perversion som blir bokens verkligt stora och gripande behållning.
Sällan har det högtidliga ordet vittnesbörd varit så självklart, ”Ordagrant” är ett av de viktigaste och mest gripande jag läst om förtrycket och livet som levdes i den statskapitalistiska diktatur som Sovjetunionen var. Och berättelsernas om de enskilda människornas ofattbara mod. Grupperna som hemligt eller öppet – beroende på vilken politisk linje som för tillfället var påbjuden uppifrån – som fortsatte att bjuda motstånd mot en grym maktkoloss i ett samhälle där man aldrig säkert visste vem som var vän och vem som var en fiende.
Ingen äger den moraliska rätten att glömma denna terror, alla dessa många miljoner döda, det omänskliga förtrycket eller den järnhårda diktaturens totala brist på alla former av mänsklighet. Jag anbefaller tveklöst ”Ordagrant” – inte minst på grund av dess osentimentala men gripande och påträngande vittnesbörd. Jag vill hävda att detta är en av dessa sällsynta böcker som det bokstavligt talat är nödvändig att läsa – för oss alla. Vi äger, som jag sade, inte rätten att glömma dessa miljoner människors öde.

Ordagrant

Lilianna Lunginas liv som hon själv berättar det i en film av Oleg Dorman
Oleg Dorman
Översättning Hans Björkegren
Ersatz
Gå till toppen