Kultur

Mamma går över gränsen

I "Ingenting kan hindra natten" slår Delphine de Vigan slutligen ner på det byte hon i sina tidigare böcker cirklat kring: hon sätter tänderna i den egna familjehistorien – närmare bestämt är det sin bipolära mammas barndom, vuxna liv och slutliga undergång hon berättar om.
Delphine de Vigan.
Moderns sjukdom har genomsyrat de Vigans liv, och hennes tidigare romaner, som innehåller mer eller mindre självbiografiska inslag, handlar ofta om direkta effekter av den otrygga barndomen.
”Ingenting kan hindra natten” är en roman där de olika kronologiska delarna ser ganska olika ut. Det beror främst på att de Vigan inte gjort något försök att smälta samman sina olika källor till en enda, homogen berättelse – hon skiljer samtal från brev och andra källor, egna minnen från andras. Hela berättelsen genomsyras av en uttalad medvetenhet om minnets opålitlighet och begränsningar.
I fiktionen spränger de Vigan in korta avsnitt med tankar under arbetet med boken, de frågor hon ställer andra och sig själv är fyllda av tvivel och kval: hur mycket får man utelämna? Vad är man skyldig att redovisa för – eller välja att undanhålla – och för vem gör man det valet? Det är kloka och relevanta frågor, värda att fundera över.
Det är också ett lika smart som effektfullt grepp att låta berättandet följa i stoffets spår, i stället för att medvetet snäva in och begränsa dess spänstighet. Således får fiktionen starkast grepp om berättelsen i romanens första del, som handlar om moderns barndom, där de Vigan helt hämtat underlag ur andrahandskällor. Det är naturligt – av inga minnen alls måste berättelsen födas på annat vis, och de Vigans förmåga att spinna en historia kring funnet material är imponerande.
Den stora, brokiga familjen Poirier är charmigt dysfunktionell, men det döljer sig otäckare saker under ytan, både medvetet vållade och i den olyckliga slumpens kölvatten.
Mamman, Lucile, är det tredje barnet i en syskonskara om nio, och vid en ålder av sextiotvå det fjärde att dö. Nästan genast etablerar sig döden som den växande – och krympande – familjens trogne följeslagare. Att vanvettet inte störtat in i huset är märkligt, men i dödens spår följer i stället ett smygande vansinne som påverkar var och en av familjens medlemmar.
Det är ett vansinne som påverkar Lucile kanske mest av alla, och som inte minst förföljer henne som vuxen. Från sina egna minnen hämtar de Vigan en mer fragmenterad berättelse, korta scener av moderns tilltagande förvirring, ofta i samband med hennes intagningar på mentalsjukhus för medicinering och terapi.
Men de Vigan berättar också om hur livet, i all dess futtiga vardaglighet, sipprar in i berättelsen, trots att döden gör sitt bästa för att kasta sin kalla skugga över det. Ingenting kan hindra natten, men inte heller dagen, solen eller det vardagsgrå ljuset över taken låter sig hindras.
de Vigan har gjort mer än att sätta kött på benen på mer eller mindre tillförlitliga fakta, långt mer än att sammanställa en lång rad vittnesmål och egna minnesbilder – hon har gett berättelsen liv och gjort den både sprudlande vital och gripande sorglig.

Ingenting kan hindra natten

Delphine de Vigan
Översättning Helén Enqvist
Sekwa
Gå till toppen