Kultur

Stackars Viviane!

Viviane har en känsla av att hon gjort något hon inte borde. För några timmar sedan dödade hon sin psykoanalytiker. Hon söker i sitt minne efter ledtrådar till varför hon gjorde det, men ju längre tiden lider desto mer osäker blir hon. Minne, fantasi och verklighet blandas samman och utmynnar i fullkomlig förvirring.
Julia Deck.
Julia Deck är en språkets mästare. De detaljerade beskrivningarna av såväl miljöer som människor skapar stor närvarokänsla. Att vi ibland är ett jag med Viviane, ibland ett du, för att sedan distanseras till ett hon – utan att det stör läsningen – bidrar till den annorlunda, nervösa stämning som finns i boken. Deck skruvar skickligt upp språkets takt under bokens mer spännande passager, för att sedan enkelt låta det tonas ner till lämpligt tempo.
I Viviane Élisabeth Fauville tecknas en huvudperson som är konstant nära galenskapens rand. Vivianes man har nyligen lämnat henne och deras tre månader gamla barn. De polisförhör som följer efter mordet på psykoanalytikern leder till att hon blandar fakta med fiktion, till synes omedvetet, vilket helt klart gör mig som läsare nervös. Viviane är paradoxal, ologisk, förvirrad och psykiskt instabil. Hon känns mänsklig med alla sina brister.
Förutom osäkerheten kring mordet och varför hon begick det, är hennes förnekande av moderns död ett annat exempel på hennes stundtals verklighetsfrånvända personlighet. Hon anger modern som alibi för mordkvällen, kan inte förmå sig att sälja hennes lägenhet och säger sig ha fått en bröllopspresent av henne för två år sedan – trots att det var åtta år sedan hon dog.
Jag känner medlidande med Viviane, som gått till en psykoanalytiker i tre år för att försöka få rätsida på sina psykiska problem, men främst fått olika tabletter till hjälp – någon lugnande, någon annan för att kunna sova. Också sympati, för hur hon blir dömd på grund av sitt behov av psykisk hjälp: ”Jag kan mycket väl föreställa mig att ni är komplett galen, eftersom ni har sprungit hos den där doktorn”, säger polisintendenten till henne under ett förhör.
Det är snyggt hur de absurda händelserna vävs samman med de till synes vardagliga. Ibland känns allt lite väl skruvat, för att sekunden efter kännas helt normalt i sin kontext. Julia Decks debutroman lämnar mig förvirrad och förvånad, en lysande avslutning på en bok där dessa båda känslor är centrala.

Viviane Élisabeth Fauville

Julia Deck
Översättning Ulla Linton
Sekwa
Gå till toppen