Kultur

En hårresande fråga

Det vaxas, trimmas och tvinnas som aldrig förr. Mats Kolmisoppi har läst en folkbildande bok om skäggets historia och återkomst.

En bok om manliga medelklasshipsters som gått vilse i det metrosexuella träsket, såna som sätter sig runt digitala lägereldar för att tjattra om vilken sorts mandelolja man ska använda för att få finast lyster i sina vildvuxna eller ansade skägg? Detta samtidigt som krig pågår, samtidigt som välfärden nedmonteras, samtidigt som ja – välj valfri indignation och jag skriver garanterat under på den där jag muttrar för mig själv att det här går jag fan inte med på. Det första jag ska göra efter att ha läst färdigt Skäggboken är följaktligen att raka bort vartenda litet strå. Bort med det bara. Så att ingen får för sig att det ligger någon medveten tanke, än mindre planerad ”frisyr” i det sexmillimeterskägg jag själv bär runt på.
Men snart kommer jag på bättre tankar, inte minst för att det visar sig att Axel Navers och Eric Thorssons texter om ansiktsbehåring gång på gång framkallar en känsla av att jag aldrig riktigt på allvar tänkt på vad mustascher och skägg innebär. Jag har mest lagt märke till att män är mindre renrakade än de var för något decennium sedan.
När den skäggprydda manligheten tillsammans med ett par skäggiga damer låter sina håriga hakor och överläppar förevigas av fotografen Anders Bergstedt blir det snart tydligt att skägget ingalunda är en affär enbart för hipstern. Anledningarna till varför de väljer att inte raka sig är lika många som frisyrerna. Någon vill dölja sin dubbelhaka, en annan vill se ut som en tsar och en tredje är helt enkelt lat. Men de tycks alla ha ett personligt förhållande till ansiktsbehåringen. De sköter sina mustascher ömt. De vaxar och tvinnar, klipper och trimmar.
Det är svårt att äta semlor med yviga mustascher. Men det går om man använder bestick. Vissa tvättar med schampo och balsam, andra inte alls. En del färgar, andra flätar. En har valt att låta slutspelsskägget vara kvar och transpersonen Deya Yah Dee fixar realistisk lösskägg med krepp, lim och sax. Leif Pagrotsky berättar om reaktioner han fick i den politiska toppen när han lät semesterskägget vara kvar, och Adam Tensta, med lurigt leende i den synliga mungipan, om att det var lika viktigt att odla skägg som att släppa debutskiva.
Det är klart att allt detta är underhållande och roligt. Men framförallt är ”Skäggboken” något så ovanligt som en folkbildande bok som tar sitt ämne på allvar, trots den lättsamma upptakten där frågan om män med skägg får ligga mer får skrivas på det grabbigare kontot. När författarna går igenom skäggets roll i historien lyckas de konsekvent hålla rätt ton och presentera fakta som man inte visste att man ville veta: När det var inne att vara skäggig i romarriket tvingades slavarna raka sig. När pendeln slog över och kejsarna skulle vara renrakade fick slavarna åter låta skägget växa. 1073 förbjöd påve Gregorius prästerna att ha skägg för att han ville markera distans till muslimerna och 1705 införde Peter den store en särskild skäggskatt i Ryssland. De som betalade fick en skäggpollett som kvitto.
Genom historien finns också exempel på människor som tvångsrakats eller förföljts på grund av ansiktshåret. Det är inte ovanligt att höra någon föraktfullt väsa ”Bin Laden” vid åsynen av ett storvuxet skägg i dag. Och om en kvinna mot förmodan lämnar kvar behåringen runt munnen är det många som vänder sig bort med avsmak.
Så trots att det bara är hår vi pratar om, visserligen lite tjockare än på andra delar av kroppen, gör författarna skägg till en om inte livsavgörande, så åtminstone hårresande fråga.
Vore det inte för problemen med att äta och kyssas när mustascherna väller ut över läppen ­hade det nästan varit läge att lägga undan trimmern ett par månader.

Skäggboken

Stil, identitet, gemenskap
Axel Naver, Eric Thorsson och Anders Bergstedt
Kalla kulor förlag
Gå till toppen