Kultur

I ätandets spår

Kim Thuy har i sina böcker utvecklat ett säreget uttryckssätt, där hennes sätt att stå med ett ben i det franskkanadensiska och ett i det vietnamesiska är en genomgående tematik. I den hyllade debuten "Ru" handlade det framför allt om minnen från Thuys vietnamesiska barndom och flykten därifrån till Kanada.
I sin tredje roman Mãn, den andra utgiven på svenska, fortsätter Kim Thuy skriva om det ursprung som format henne, i tunn förklädnad som berättarjaget vars namn utgör bokens titel. På vietnamesiska betyder "Mãn" ungefär det finns inget mer att begära, vilket anspelar på att de västerländska drag berättarjaget ärvt av en i allt övrigt frånvarande far skulle säkra en lycklig framtid.
Jag kan inte begära något mer eftersom mitt namn förpliktar mig att vara nöjd och tillfredsställd säger Mãn, som stoiskt accepterat att leva under detta ok. Ingenting finns att sträva efter, så fogligt låter hon sig giftas bort, och förbereder sig för ett liv i kanadensisk exil och yttersta tristess.
Men i makens tråkiga restaurangkök finner hon så småningom ett slags frigörelse, för mer än någonting annat är Thuys roman en berättelse som handlar om smakens makt. Med avstamp i barndomens matminnen tar sig Mãn ut i världen, ut i livet med ledning av gommens minnen och sökande efter tillfredsställelse.
Ätandet är för Thuy inte så mycket förknippat med sinnlighet (vilket verkar vara ett slags västerländskt konsensus), som en direkt förbindelse till minnets vindlingar. Anrättningarna binder förhoppningar, längtan och kärlek till sig, en litterär kompott av aromer som – faktiskt, för det är svårt att skriva det bra – kittlar sinnena. Ätandet fungerar likt ett språk, som beskriver skillnader och likheter, som äger en lika stark inkluderande som exkluderande kraft.
I ätandets spår följer relationerna: till den kärlekslöse maken, till den intensiva Luc, som hon blir passionerat förälskad i, men egentligen mest till kvinnorna i hennes närhet. Till de tre mödrarna, den biologiska som övergav henne, nunnan som tog hand om henne, och den som blev Modern i social och egentlig mening. Tätt sammanknuten med Mãns egna minnen, är berättelsen om den sistnämndas bakgrund i vietnamesiskt kommunistläger en stillsamt intensiv krigsrapport.
Relationen till den magiskt trollspöviftande kanadensiska väninnan Julie är som litterär ingrediens mindre lyckad. Att Julie finns är mer tursamt för Mãn, som nog annars aldrig tagit sig bortom det dystra restaurangkökets trånga väggar, än för läsaren. Jag önskar att Kim Thuy vågat lita på Mãns egen kraft att bryta sitt namns förbannelse, i stället för att överlåta det arbetet åt den oförtrutet peppande Julie.
För bara i smakerna själva ligger kraft nog att bära Mãn ut ur köket, ut i världen. Kim Thuys roman är en bok vars skådeplats är exilens, men med lätthet fladdrar berättelsen mellan platser och kontinenter, mellan tid och rum.

Mãn

Kim Thuy
Översättning: Marianne Tufvesson
Sekwa
Gå till toppen