Kultur

Svävande i drömmen

Överdådigt, intagande, expanderande. Förmodligen har Malmöoperan sällan används på ett så fullödigt sätt multimedialt:
Operaorkestern breder ut sig i diket, operakören och Skånes Dansteaters dansare myllrar över scenen och en trio sångsolister trär in sina sceniska och musikaliska trådar genom helheten.
Lägg till detta en superb ljud- och videodesign (av Alan Stones respektive Finn Ross), som överbryggar de olika låtarna på isländske Jónsis album "Go" – utgångspunkten och soundtracket till Ben Wrights föreställning.
Det finns en otvivelaktig konsekvens i Wrights koncept och utförande. Att låta sig ledas av drömmens logik genom Jónsis musik känns självklart – hans falsettsångindränkta ljudvärld, där varje låt följer samma monotona och repetitivt extatiska uppbyggnad och tillbakagång, skimrar av sagornas och det övernaturligas gränslöshet.
Ljusdesignen (av Zerlina Hughes), den på alla sätt mäktiga scenografin (av Will Holt) och kostymerna/maskerna (av Theo Clinkard) tvekar inte inför att kasta in snart sagt vad som helst som kan lyfta det visuella ytterligare en nivå – eller rättare sagt sjunka ner ytterligare en nivå i REM-sömnens rike.
Inledningsvis faller berättelsens huvudperson (Samuel Denton) i orolig sömn inuti i ett trähus på förscenen, så småningom befolkas rummet av allehanda varelser och till slut fästs videoprojicerade rötter i hustaket och drar bort slöjorna – vi träder in i en skog där björkar växer från golv till tak.
Sagans kostymklädda huvudperson rutschar ner i kaninhålet och får träffa djuriska karaktärer från "Till vildingarnas land" och andra emblematiska sagor.
Faktum är att känslan i helheten, med sin indiepopmusikaliska eufori, påminner mycket om Spike Jonzes filmatisering (från 2009) av Maurice Sendaks bok.
"The Feeling of Going" är på många sätt en kollektiv fullträff. Inte minst gäller det Jonas Nydesjös orkestrering av Jónsis låtar, där Edda Magnasons barnsligt ljusa röst möter Phil Gerrards lugna bas och Elisabeth Freidings operasopran. Jónsis originalarrangemang är emellanåt lite överlastade, på Malmöoperan ges de istället intressanta och avskalade, men ändå fylliga, kvaliteter.
Men. Och det är ett stort men. En fantastisk föreställning? Jovisst.
Med en spännande och distinkt koreografisk bärkraft?
Nej. Det är med andra ord inte en bra föreställning ur danssynpunkt.
Musikaliskt blir det i längden sömnigt, och längtan efter rejäla koreografiska passager som berättar något av egen kraft – adderar en rörelsemässig komplexitet – växer sig allt starkare under resans gång.
Från första aktens musikalartade rörelsekoreografi (som mest handlar om vem som ska vara var när), blir det efter paus mer fokus på renodlade danspartier, men det räcker ändå inte.
Kanske beror det på själva drömtemat. Ungefär som när Bobby Ewing i Dallas återuppstod från de döda i duschen – hans bilolycka var bara något som Pam hade drömt. Om allt ändå bara är en dröm är ju allt möjligt, man förbinder sig till inget och behöver inte fördjupa resonemangen.
Språkligt kan man se "The Feeling of Going" så här: Ben Wright lägger perfekta meningar efter varandra, men han går bet på att ge varje enskilt ord tillräcklig tyngd.
Resultatet är en bländande yta med alltför diffust dansmässigt innehåll.

The Feeling of Going

Koreografi och regi: Ben Wright
Musik och text: Jónsi
Medverkande: Edda Magnason, Elisabeth Freiding, Naja Monrad Hansen, Eric Roos, Phil Gerrard.
Dirigent: Timothy Henty
Skånes Dansteater på Malmö Opera
Spelas till 24 november
Gå till toppen