Kultur

Helt koko, eller?

August Engelhardt var kokosfantast, soldyrkare, nudist, övertygad vegetarian och en komplett galning. Strax efter förra sekelskiftet beslöt han att förvärva en kokosplantage i den tyska koloni som numera är Papua Nya Guinea, där han levde uteslutande på kokosnötter och startade en sekt som tillbad solen. Han ville frälsa världen med sin "kokovorism", denna frukt som där den dinglar längst upp i de vajande palmerna är livsmedlet närmast solen/gud, och få mänskligheten att inse att vi alla skulle leva högre, sannare och bättre liv om vi livnärde oss på kokosnötter allena.
Kokosfanatikern August Engelhardt.
Historien om Engelhardt, sann som den är, är en fascinerande berättelse om hur långt vissa är beredda att gå för sin övertygelse.
Nu har Engelhardt blivit romanfigur. Ett av den tyskspråkiga litteraturens stora namn, Christian Kracht, har gjort kokosälskaren till huvudperson i Imperium. Kracht följer Engelhardts öde och lära ganska nära verkligheten, och kring soldyrkaren figurerar personer som också de funnits på riktigt, även om han med fiktionens rätt tar sig friheter kring händelser och erfarenheter som inte finns dokumenterat bevarade för eftervärlden.
Kring millennieskiftet blev Kracht och fyra av hans unga, tyska författarkollegor föremål för en ganska hätsk sågning, efter utgivningen av "Tristesse Royale" – en konversationsbok om en weekend på ett hotell i Berlin. Författargänget, "den pop-kulturella kvintetten", sågs som ett gäng ytliga, arroganta snobbar som bara brydde sig om champagne och fashionabla designers. Sedan dess tycks en del vatten ha flutit under broarna, åtminstone för Krachts del, för i Die Welt har ”Imperium” beskrivits som ett mästerverk, och romanen pryds av en entusiastisk blurb av Elfriede Jelinek; en text som i ärlighetens namn lovar lite mer än vad romanen håller.
Christian Kracht är inte intresserad av att göra något enkelt för sina läsare. Istället inleder han sin roman på svårtillgängligast möjliga vis; torrt språk med otaliga akademiska glosor och långa meningar med en triljon bisatser och nästan lika många participformer. Det är inte bara ansträngande, utan faktiskt också rätt tråkigt. Mot slutet av boken lättar Kracht upp den strama stilen något, men det är så dags. Den där ocharmiga arrogansen tycks leva kvar, om än i förändrad form.
Det intressanta som Kracht däremot gör med sin roman och med figuren Engelhardt, är att han gestaltar honom som ett slags bisarr, inverterad spegelbild till Hitler. Jämförelsen vilar på rätt lösa grunder: vegetarianismen och den passionerade övertygelsen, och Kracht flikar också in en rätt tillkämpad analogi mellan soldyrkandet och solkorset.
Men som ett försök att gestalta vad det är som gör att en galen människas idéer övertygar ett helt folk medan en annans dito inte gör det, är det spännande.
Det bästa svaret på den frågan återfinns dock redan på försättsbladet i ett citat av Mark Twain: ”Naked people have little or no influence on society.”

Imperium

Christian Kracht
Översättning Anna Bengtsson
Ersatz
Utkommer i dag
Gå till toppen