Kultur

Nästanlagar och en lydig riksdag

Länge har jag känt oro inför det lättsinne med vilket allt fler – alltifrån ledande politiker och näringslivsfolk till vanliga medborgare – betraktar de krav som ställs i lagtexter och förordningar. I valfrihetens samhälle har man väl ha rätt strunta i sådana bestämmelser som man ogillar?
Och omvänt – lagar som andra ska lyda bör väl alla ha rätt att stifta?
Bostadsrättsföreningar vars styrelser tecknar förmånliga avtal med kabelteveföretag anser det självklart att deras medlemmar ska vara nöjda med att ha fått tillgång till trettionio kanaler – den fyrtionde som en del av dem hellre vill titta på, får de allt avstå från.
Så länge det handlar om en lokal bostadsrättsförening får man kanske stå ut, men vad gör man när ledande liberala tidningar i sin iver att ge stöd åt politisk beslutspotens hutar åt en riksdag som vill ha inflytande över den regering den tillsatt?
Ett konkret exempel: Sedan Göran Perssons tid – socialdemokratins ledarskikt delar här ansvar med borgerligheten – är som bekant budgeten det överordnade politiska målet.
Förr var budgeten ett instrument, man diskuterade i myndigheter och förvaltningar vilka uppgifter som skulle utföras och sökte tillgodose så mycket som möjligt inom de budgetramar som riksdagen och andra beslutsorgan kunde skapa.
Idag har man vänt på steken. Först fastlägger överheten den totala budgeten, och sedan får underhuggarna i riksdagsutskott och facknämnder lägga pussel med de pengar de fått att disponera.
Detta har resulterat i att riksdagen förlorat politisk makt. Regeringen anser – och jag medger att det är frestande för den som har en ministerpost att tänka så – att de riksdagsledamöter som tillhör regeringspartier är skyldiga att göra som regeringen säger.
Jag minns förfärliga möten i den socialdemokratiska riksdagsgruppen, där kloka och insiktsfulla ledamöter fick utstå kränkande behandling, när de inte utan vidare ville godkänna regeringsförslag som förhandlats fram med skilda grupper. En av mina regeringskolleger brukade stolt meddela att han klarat riksdagsgruppen, när han i själva verket bara tystat den.
Idag är alliansregeringen oerhört störd av att riksdagen anser sig kunna fälla ett förslag som är en del av en totalbudget, om vilken man fattat ett rambeslut tidigare. Att peta i budgeten ska riksdagen låta bli! Så tänker man. Och så tänker också och skriver, vilket är det som oroar mig mest, en av de ledande liberala tidningarna, Dagens Nyheter. Regeringens samlade budget får inte riksdagen göra några ingrepp i. Den beskrivs som "... en lag som nästan har grundlagsstatus". Budgeten som grundlag? Och en nästanlag? Hur definierar man en sådan? Och var hittar man lagstödet för den?
För egen del anar jag bakom tidningens åsikt en företeelse som i dagens samhälle blivit allt tydligare – och det gäller hela maktsamhället – nämligen en bristande respekt för riksdagen.
Inte ska väl riksdagen ha rätt att gå emot den klokskap som finns i regeringen och dess kloka ämbetsmän och –kvinnor?
Men minskad respekt för riksdagen innebär en försvagad demokrati.
Gå till toppen