Kultur

Berättelsen kör fast

Möt Alexander Fasth. En mästerlig svensk författare som i årtionden gett ut hyllade romaner och pjäser. En äldre man som återvänt till sin ungdoms Madrid för att äntligen ta itu med sonens dödsbo, ty sju långa år har gått sedan sonen tog sitt liv.
Gunnar Strandberg.
Orsaken kan ha varit att sonen som konstnär levde i skuggan av sin Nobelprisvinnande och frånvarande far. Debuterande Gunnar Strandbergs huvudperson är nämligen ett stort och pompöst konstnärsego som ser ner på mänskligheten och på mindre framgångsrika konstnärer. För att inte tala om alla kvinnor i författarens liv; dessa lockande sirener som han har så svårt att värja sig emot.
Fast är en överlastad, liknelse- och metaforstinn roman som inte döljer att den har sitt manierade ursprung i barocken.
Strandberg förklarar själv att han hämtat inspiration ur Goyas "De svarta målningarna". Och ofta stannar romanen där, utan att ta sig ur sitt ursprungs kostym: febriga syner ur den demonridnes medvetande mal sida upp och sida ner. Groteska figurer vältrar sig i synd och smuts.
Och smutsigast av dem alla är Alexander, han som svikit inte bara sonen, utan även sin ungdoms stora kärlek, Laura. Hon som på sextiotalet var en framstående radikal som rasade mot katolicismen och fascismen och som på grund av sin relation till den framstående svensken gjordes till persona non grata av sin häxliknande, fula, och efterblivna spanska bondfamilj.
Det där sista är visserligen mina egna ord, men problemet med ”Fast” är att det inte bara är Alexander som lättvindigt avfärdar människorna som befolkar berättelsen, även romanens blick förenklar, ordnar och lägger till rätta. Här vimlar det av kvinnor som framträder som förvridna manliga önskedrömmar. Hur arga och skarpa de än ser ut att vara görs de fogliga genom både Alexanders och romanens språkliga blick. Så till den grad att man kan fråga sig om ”Fast” i själva verket är en pastisch på äldre tiders konstnärsromantiska berättelser.
Strandberg bygger med sitt lustfyllda språk upp en värld som skiljer sig från annan samtida litteratur. Gränserna mellan yttre och inre handling monteras ner och det överlastade språket fungerar som medveten kritik av det som kan upplevas som tråkig och blodfattig realism i annan litteratur. Dessvärre fungerar de berättande och metaforfattiga partierna ändå bäst. De som fäster vid en plats, handling och ämne, som när romanen intresserar sig för Lauras och Spaniens politiska 60-tal, eller när Alexander Fasth arbetar med en ny roman på nationalbiblioteket.
Men varje gång detta berättande sticker upp sitt huvud över krönet skjuts det ner av Strandberg, som i sin roman hellre målar minutiösa stilleben, namnger och frammanar tingen som omger Alexander Fasth. Romanen landar där, i en sorts övning i seende och språklig ekvilibrism, som inte alltid lyckas fånga läsarens intresse.

Fast

Gunnar Strandberg
MBM förlag
Utkommer i dag
Gå till toppen