Kultur

Gud, så bra!

Gamla Testamentet öppnas för nya perspektiv i Ola Wikanders populärvetenskapliga "Gud är ett verb". Crister Enander smittas av en passionerad vetgirighet.

Det råder ingen tvekan. Han är ett fenomen. Många har kallat honom ett språkgeni. Jag tänker inte säga emot.
Tidigare har det sagts att Ola Wikander är ”ett språkligt underbarn”. Det epitetet får man väl i ärlighetens namn säga att han numera vuxit ifrån. Han är dock ännu inte fyllda trettiotre år.
För två år sedan disputerade Ola Wikander i Gamla Testamentets exegetik. I dag är han till vardags lärare vid teologen i Lund.
Han har dessutom på kort tid skrivit två romaner i den planerade fantastiktrilogin ”Stjärnan, gryningens son”: ”Serafers drömmar” som utkom förra året och en andra del, ”Den trettonde funktionen”, som inom en snar framtid lämnar tryckpressarna.
Han är därtill, såvitt jag förstått, smått besatt av aparta teve- och dataspel.
Vad som i mina ögon gör Ola Wikander unik och ger honom en hedrande framtoning är hans outtröttliga ambition att göra bruk av sina djuplodande och snudd på absurt breda expertkunskaper i och kring döda språk – han behärskar uppemot ett tjugotal vid det här laget – i folkbildande syfte.
Det hör till saken att skriva för en bredare publik inte direkt är en merit i akademiska sammanhang. Snarare tvärtom. Han fullföljer i det avseendet traditionen från Bengt Lidforss.
Wikander vill att kunskaperna ska nå ut. Med ”Ett träd med vida grenar” och i ännu högre grad ”I döda språks sällskap” fullföljer han konsekvent denna demokratiska syn på kunskapen: medborgarna som ytterst betalar forskningen ska även få ta del av dess resultat. Och idag ger han ut en tredje volym. Gud är ett verb är dess lockande titel.
Styrkan i Ola Wikanders bok är inte enbart hans vidsträckta kunskaper, utan hans förmåga att förvandla sitt vetande till mer lättillgängliga och intresseväckande essäer.
Han rör sig fritt och ohämmat i sina liknelser och drar tydliggörande paralleller som skulle ha fått tidigare generationer av exegetiker att svimma av förtrytelse. Och Wikanders idéhistoriska beläsenhet sträcker sig långt utanför den akademiska disciplinens ramar. Underrubriken lyder också: ”Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria”.
Hungern efter makt var minst lika stark då – under de många århundraden då Gamla Testamentet skrevs – som nu och strävan efter att kontrollera eller rentav manipulera folket ledde bland annat till att en rakt igenom förfalskad text fick plats bland Moseböckerna – närmare bestämt Femte Mosebok. Boven i essän är konungen Josia av Juda, regent i Jerusalem under åren ca 639 – 609 f.Kr. I centrum står en bokrulle som kungen och hans medhjälpare påstår att de råkat hitta under reparationerna av det stora templet Jerusalem. Texten användes sedan för att genomföra en religiös revolution vars syfte var att koncentrera makten till Jerusalem och kungen.
Andra profeter som passerar revy är bland andra Elia (som Wikander liknar vid tecknade superhjältar), Jesaja (eller rättare sagt minst två av de som döljs bakom profetens namn). Historierna om Salomos tempel som senare byggdes upp på nytt och då benämndes templet i Jerusalem behandlas. Många upplysande detaljer är ytterst roande, till exempel att den hebreiska texten är full av ordlekar, och att språket är ytterst konkret. Där den svenska översättningen skriver ”vartenda manfolk” står det ordgrant översatt: ”den som urinerar på väggen”.
Om någon, mot förmodan, skulle ställa den obefogade frågan varför man ska läsa Den Heliga Skrift eller varför man ska ägna tid och studier åt dessa texter, har Wikander minst ett dräpande svar.
På ett ställe skriver han: ”Till stor del lever vi alltså här i en gammaltestamentlig idévärld, när vi tänker oss världens framsteg som en medveten och meningsfull rörelse. Och vi förstår kanske inte alltid vilken speciell och egenartad tradition detta egentligen är.”
Ola Wikander drivs av en mäktig och svårstillad passion, en okuvlig nyfikenhet och vetgirighet. Han besitter en energisk, ja muskulös entusiasm, en oförställd glädje inför kunskap. Och han lyckas förmedla den. Hans begeistring smittar. ”Gud är ett verb” rekommenderas varmt till alla vetgiriga och till alla som ännu inte insett att de faktiskt vill veta mer.
Detta är populärvetenskap när den är som allra bäst.

Gud är ett verb

Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria
Ola Wikander
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen