Kultur

Större än livet

Camilla Larsson hyllar den stämningsrika "Det förflutna" med högsta betyg.

2012 vann Asghar Farhadis "Nader och Simin – en separation", som första iranska bidrag någonsin, en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film. För min del hade Det förflutna kunnat få bli den andra. Men trots att den var Irans bidrag, nådde den märkligt nog inte ända fram till sista nomineringsronden, nu 2014.
Den här gången har Farhadi förflyttat handlingen från Iran till Frankrike och Paris, från själva separationen till vad som händer efteråt, och fokus från längtan bort till längtan hem. Men skärskådningen av de mänskliga mekanismerna är desamma.
Ahmad och Marie har levt som gifta i ett litet hus vid järnvägen, i en gråtrist Paris-förort. Efter separationen återvänder Ahmad till sitt hemland Iran, medan Marie bor kvar med sina två döttrar, från ett tidigare förhållande. Nu har fyra år gått och Ahmad är tillbaka på besök för att skriva på skilsmässopapper och träffa sin före detta familj – så att allt slutar bra.
Men kan man vara redo att börja om på nytt i livet och kan allt verkligen sluta bra? Och vad är bra? Och vad är slut?
Farhadis öppningsscen är i sig symboliskt genialisk. Ahmad och Marie står på varsin sida om en tjock glasruta på flygplatsen och kämpar för att höra varandra, att kommunicera. De hoppar in i bilen som Marie lånat, regnet öser ner, nervösa cigaretter tänds, irritationen blandas med igenkänning, Marie backar bakåt, med bilen och i livet, och pang – krockar.
Ahmads återkomst till Paris uppdagar snabbt att Marie är redo att fortsätta sitt liv med en ny man, också han med en son, men också att de före detta makarna fortfarande är intrasslade i varandra, på gott och ont och vare sig de vill eller inte. När Marie ber Ahmad att närma sig den oregerliga tonårsdottern Lucie börjar ett drama rullas upp, och som i en avancerad pusseldetektivhistoria av första klass avslöjas bit för bit vad som egentligen har hänt i familjen under det senaste året. Men också vad som har hänt i det mer förflutet förflutna.
Farhadi jobbar konstant med det på ytan vardagliga; små händelser, ordväxlingar, blickar, bomber som släpps i korta scener, allt lite sådär i förbifarten. Men under lurar bråddjupet.
Det är oerhört raffinerat och skickligt gjort och han är en mästare på att åskådliggöra komplexiteten i mänskliga relationer och ställa frågor om orsak och verkan, rätt och fel, livsval, ärlighet och – skuld: Det är alltid lätt att skylla på någon annan, men är det inte så att ingen, absolut ingen, går helt fri från skuld och att det i det nät som spinns runt oss och våra liv är helt omöjligt att särskilja vilken maska som gick sönder först, eller vem som gjorde sönder den?
Och mitt i allt barnen, som hamnar mitt emellan och som ständigt får veta mer än de kan hantera men för lite för att verkligen förstå. Insprängt finns också självklart temat om exilen och svårigheterna att passa in i ett nytt samhälle, fast man så gärna vill.
Bérénice Bejo ("The Artist") belönades som bästa skådespelare i Cannes för sin insats som Marie, och är tillsammans med Tahar Rahim ("En profet"), som nye mannen Amir, och Ali Mosaffa, som Ahmad, i varje detalj och sekund fullständigt trovärdiga som trion som för alltid kommer att vara del av varandras liv.
Kanske hittar man här och där några kryddmått för mycket melodrama om man gräver och kanske hade filmen kunnat sluta lite innan själva slutet.
Men det spelar faktiskt ingen roll. "Det förflutna" är en film som är vad man brukar kalla larger than life.
Eller åtminstone lika stor.

Det förflutna

Regi: Asghar Farhadi
I rollistan: Bérénice Béjo, Tahar Rahim, Ali Mosaffa.
Längd: 2 tim, 10 min.
Röda Kvarn, Helsingborg
Scala, Båstad
Betyg: 5
Gå till toppen