Kultur

Livet är möjligt

Daniel Birnbaum gästrecenserar vår skribent Jenny Maria Nilssons bok om Albert Camus. Tankeväckande! tycker han.

Jenny Maria Nilsson har skrivit en liten tät bok om Albert Camus. Jag tycker mycket om den. På en gång lätt i tonen och rik på filosofiska iakttagelser ger den oss prisman genom vilka större landskap ger sig till känna: den algeriska hettan, Frankrikes litterära liv, världspolitiken, den filosofiska debatten. I centrum en författare, tänkare och motståndsman som för dagbok om sitt personliga ansvar för det som sker kring honom och inom honom. Han rör sig ute i världen, men söker sig samtidigt inåt i en frenetisk jakt efter sanning.
Nilsson väljer dagboken som en vägvisare genom Camus intellektuella liv, från maj 1935 fram till bilolyckan i januari 1960.
Bokens upplägg är ovanligt. En kort passage, ibland bara en mening, från varje år inleder varje kapitel, och på så vis uppstår en sorts essäer som ligger nära Camus eget språk och egna formuleringar. Några exempel: "Det är inte lycklig jag vill vara nu utan medveten", 1936, "Återuppta moralen genom Duet", 1943, "Jag vill inte vara en avgrundsmänniska", 1949.
När man läst hela boken kan man enkelt rekapitulera hela färden genom att läsa om dessa sentenser. Det påminner mig om Ludwig Wittgensteins "Tractatus", som egentligen bara består av sju grundsatser, resten är förtydliganden.
Men Camus ville inte vara filosof. Han trodde inte på system och axiom utan på ett slags sanning som äger rum i språket när det lyckas fånga äkta liv. "Varför är jag konstnär och inte filosof?" frågar han några månader innan andra världskriget tar slut. Därför att orden och inte idéerna styr hans tänkande, svarar han. Men som Nilsson gång på gång tydliggör så uppstår filosofin som en biprodukt, och det rör sig om en form av tänkande som för vidare en antik tradition som snudd på gått förlorad: frågan om det riktiga livet.
När filosofin reducerar sig till metod, skriver Adorno i "Minima Moralia", då faller denna största av frågor i glömska. Men då och då finner vi den formulerad och utvecklad hos Montaigne, Nietzsche, Simone Weil och Albert Camus. Det sker i hans romaner och dramer, men allra mest övertygande i dagböckerna.
Svenska originalverk om internationella litterära storheter är inte vanliga, och de jag känner till lutar sig ofta osjälvständigt mot amerikanska introduktioner. Jenny Maria Nilsson har arbetat på ett helt annat vis. Hon har läst alla böcker av Camus och skaffat sig en total överblick, sen har hon tänkt själv. I den ängsliga akademismens tidevarv är detta något sällsynt. Hon har skrivit en helt självständig bok. Vardagsspråket tränger sig ibland på "lök på laxen" men aldrig de akademiska flosklerna. Vilken lättnad!
Camus var journalist och mystiker, sanningsivrare och ibland ett slags stoiker med asketiska drag: "Förinta allt i mitt liv som inte är denna fattigdom. Att förlora allt." Han trodde på en djupare sanning i konsten, och i jämförelse med en pessimist som Adorno kan hans tro på konstverket ibland te sig naiv. Det finns ingen sanning i det falska, skriver Adorno. Camus tror att kontakten med sanningen sker i konsten. Gillande citerar han E.M. Forster: "Konstverket, endast konstverket, håller sig uppe av egen kraft. Det infriar vad samhället ofta har lovat men aldrig har hållit."
Camus tillvaro var full av ögonblick av stor intimitet med världen, skriver Nilsson. Hennes egna vackraste passager skriver vidare hans svindlande glädje. De handlar om Camus mor och om det bländande algeriska ljuset.
Världen må bebos av bödlar och offer, men ibland skymtar något annat fram.
Livet är ändå möjligt.
Fotnot: Daniel Birnbaum doktorerade i filosofi 1998 men har sedan dess främst varit verksam inom konstvärlden. Han är för i dag chef för Moderna Museet i Stockholm.

Albert Camus

Varken offer eller bödel
Jenny Maria Nilsson
h:ström
Gå till toppen