Kultur

Scen för subkulturen

I augusti 1978 öppnar klubben SO36 i Kreuzberg. Man jubileumsfirar Berlinmuren – en ironisk blinkning till Joseph Beuys, som ungefär tio år tidigare utlöst kontrovers genom att kräva att muren skulle höjas 5 cm av estetiska skäl. I helgen, augusti 2014, har SO36 firat sitt eget jubileum: 36 år av konserter, kravaller, konst och politik.
Fler band än man kan räkna till har uppträtt här. Dead Kennedys, Einstürzenden Neubauten, Joy Division, Throbbing Gristle, Suicide. Även svenska punkrockare som Bones, Millencolin, The Hives.
Samtidigt har SO36 växt till en av Berlins queera bastioner. Inte ens New York har någon motsvarighet till Gayhane – House of Halay, klubbkvällen som den lokala transaktivisten Fatma Souad initierade på 1990-talet. Här firar hbtq-folk från Berlins turkiska, kurdiska, arabiska diasporor till tonerna av musik från hela Mellanöstern.
I sin bok om Västberlins subkulturer beskriver författaren och konstnären Wolfgang Müller hur snabbt SO36 utvecklades till ett unikt undantag. David Bowie och Iggy Pop hängde här. Men också "punkare, mods, alternativa, industrial- och elektrofans, anarkister, flator, bögar, transpersoner, döva aktivister och selfmadekonstnärer“. 1978 var SO36 beteckningen på det omliggande postnummerområdet. Ett kongenialt namnval; klubben har hela tiden återspeglat Kreuzberg i alla dess former.
Det har inte alltid gått lugnt till. Idag betonas punkarvet, men länge var SO36 en nagel i ögat för Västberlins punkare. För höga inträdespriser, för dyr öl och i största allmänhet "Konsumscheisse“. Särskilt den excentriske konstnären Martin Kippenberger som drev SO36 under en kort period på åttiotalet konfronterades med stulna dagskassor och slagsmål.
Idag är det ett av mycket få uteställen i Berlin som förvaltas kollektivt. Ungefär 50 personer hör till den inre kretsen, dubbelt så många ingår i den ansvariga föreningen. Chefsstolen roterar.
Lilo Unger är med och driver klubben sedan 1997. Då bodde hon själv i ett kvinnoseparatistiskt kollektiv i ett ockuperat hus. Jag påpekar att en sådan biografi måste ha passat till SO36, och Lilo ler. "Efter murens fall förflyttade sig hela nattlivet till östra delarna av staden. Och i det ögonblicket tog den queera scenen steget in i SO36“, berättar hon. "Svårt att föreställa sig idag, men det var verkligen en av de första platser där bögar och flator firade tillsammans“.
SO36 är legendariskt, men konnoterar olika saker. Här ryms regelmässigt undervisning i pardans med mycket homos likaväl som hardcore-konserter där vita tatuerade män stagesurfar.
Och Gayhane! Vid det här laget en institution, fortfarande helt unik. Det var där jag landade. De första åren i Berlin spenderade jag minst två nätter i veckan i SO36 i ett rus av intryck. Det kändes som att ha landat i världen efter att ha levt i ett dockhus.
"Det är ju det särskilda med SO36, att alla möts här. Oavsett vem man frågar, alla har sin egen anledning till varför man kom hit från början, och väl här får man kontakt med andra scener...“ säger Lilo.
Legendariskt – men totalt ohippt. När vulkanen Eyjafjallajökull hade sitt utbrott 2010 och luftrummet över Berlin spärrades låg flera stora klubbar tomma över veckoslutet. SO36 däremot klarar sig utan helgturismen. Jämförbara rum, Tacheles i gamla Östberlin till exempel, har försvunnit. SO36 har stått emot gentrifieringen.
När klubben för ett par år sedan hotades av nedläggning skedde en massmobilisering. "Så många ringde till de lokala myndigheterna att de bad oss dra tillbaka trupperna! Folk ordnade konserter och demonstrationer för vår skull“, berättar Lilo.
Ungefär en miljon kronor samlades snabbt ihop, den angränsande fastigheten ljudisolerades och klubben består. "Solidariteten var otrolig" säger Lilo. "För grannskapet, och även för oss själva, är vi fortfarande en sinnebild för det gamla Kreuzberg tror jag“.
Vilket också betyder att det finns ett nytt Kreuzberg. Desto större anledning att fira att något av den västberlinska biotopen består.
Gå till toppen