Kultur

Resa till en lång barndom

Hennes far, som är advokat och har förlorat sin första familj i koncentrationsläger, står i nattmörkret intill jungfrukammardörren. Med en brödkniv i handen. Hon och hennes syster skrattar eftersom deras mor, som är hemmafru, gör så roliga grimaser åt fadern. Så vad ska fadern göra nu?
Emilia Degenius.
Det är den typen av desperata men samtidigt avväpnande närbilder som Emilia Degenius har i sina öppna händer. Hon är född i Warszawa och kom till Sverige 1972. Nu är hon psykoanalytiker och litar helt till bilderna hon skapar hos mig om vad som händer när hon återvänder till Warszawa för att få fatt på sin barndom. Hon fångar spillror, hon minns repliker, hon ser rörelser och laddar sitt stora språk med poesi och lyfter det vi ser. Som när hon visar hur lång barndomen är i Polen, eftersom man inte säger gammal på polska, och absolut inte om ett sjuttonårigt barn. Ung? Eller... ja, lite mindre ung?
Blickarna som var så rentvättade filtreras med blinkande erfarenhet eftersom historierna har levt vidare genom historien: de har blivit något nytt, och kanske något mer sant, åtminstone mer exakta i kanterna, och det spelar ingen roll att systern säger att hon minns fel när Emilia Degenius ser stämplar på dokument, ”tre stycken inom loppet av två dagar, svårt att föreställa sig i ett land med timslånga köer utanför brödaffären utan bröd”.
Det som känns i benen och i ryggen och i magen är i allt en resa – ”Har jag drömt alltihop?” – som tar Emilia Degenius från Polen till Sverige – ”Jag förstår inte varför ni håller oss kvar” – och som drar oss till henne. Vi är vid hennes sida i ett kommunistiskt land där lögnen och antisemitismen frodas och hon försöker få det som sker på plats i pusslet. Hon vet att små och stora lokaliteter hittar nya bosättningar, att dialoger blir körer, och att en möjlig utresa till Israel kan bli ett hem någon annanstans.
Allt bäddas in i en djup insikt om att förföljelser och allsköns förtryck och hets och rikedom som blir fattigdom kan fångas i det tysta och i en ny utsikt. Det värsta är inte döden, ”det är dödandet”. Som hennes fars utdragna döende. Och som hennes moders cancer ”som luktar”. Och som allt det antisemitiska som tar sig uttryck på andra sätt än de mest uppenbara.
Man vet inte hur lång tid resan tar – de orden verkar som ett kitt, och de värker allt mer. Degenius hittar alltid detaljerna mitt i det flytande flödet: det instuckna kortet mellan rosenknopparna, balettskorna med en kork längst fram i skon. Och hon kan varenda siffra om kriget, vägskälen, slagen, judarna som mördades – men hon vill just därför veta något om det andra. ”Kan du förklara, mor?”
Så dröjer sig en stilla insikt och utsikt om det som inte går att få ner i ord, men som hörs hela tiden när Emilia Degenius minns hur det är att plaska vid strandkanten och veta att hon är för liten för att få lov att simma ut i det stora havet.

Åka skridskor i Warszawa

Emilia Degenius
Ersatz
Första meningen: ”Jag minns inte avskedet, själva vinkandet, inte när tågvagnen rycker till.”
Gå till toppen