Kultur

Tillbaka till tövädret

Konsthallen Garage har, efter att i tre år hållit till i en provisorisk byggnad, nu fått ett nytt permanent hem i Gorkijparken i Moskva. Konsthallens korta historia speglar de senaste årens förändringar i Ryssland. När den 2008 slog upp dörrarna kunde man inte hitta något coolare i Moskva.
Den nyinvigda konsthallen Garage i Gorkijparken vittnar om förändringarna som ägt rum i Ryssland.Bild: Yuri Palmin
Den unga Dasja Zjukova, affärskvinna och fotomodell, och hennes pojkvän, oligarken och Chelsea-ägaren Roman Abramovitj, ville skapa en plats för konst som skulle imponera också i Paris, London och New York. De gjorde det inte genom att importera en Guggenheim-filial eller något från väst, utan hade en egen idé. Att Garage höll till i ett vackert bussgarage ritat av konstruktivisten Konstantin Melnikov var typiskt. Man var internationell, men betonade samtidigt ryska bidrag till konsthistorien
Det är inte så många år sedan, men 2008 var stämningen i Ryssland annorlunda än idag. Dmitrij Medvedev hade nyligen utsetts till president. Var det kanske möjligt att Ryssland skulle slå in på en mer liberal och demokratisk väg? De flesta Moskvabor som besökte Zjukovas konsthall hoppades förmodligen det. Garage fortsatte att vara en spännande plats för konst ända fram till 2012 då de blev hemlösa och flyttade till tillfälliga lokaler i Gorkijparken.
Om Garage var det första tecknet på att Moskva blivit trendigt så slog Gorkijparken fast att det verkligen förhöll sig så. Till 2012 hade Moskvas kulturdepartement, tillsammans med bland annat design- och arkitekturskolan Strelka, skapat en av världens trevligaste parker. På gräsmattorna låg hipsters i hängmattor och läste på sina ipads, ungdomar åkte skateboard, det serverades lokal mat och vem som helst kunde ta gratis danslektioner. Gorkijparken var så trendigt att tidningar som New York Times och Guardian reste dit, imponerades och skrev om hur bra allt var. Något som förmodligen aldrig hänt tidigare.
Den nya parken sammanföll med 2012 års demonstrationer då över 100 000 ryssar gick ut på gatorna för att protestera mot Putin. Efter demonstrationerna kunde de som deltagit träffa likasinnade i Gorkijparken. Unga välutbildade fick känslan att världen var till för dem och det var de som bestämde framtiden.
Men så gick det som det gick. Putin blev president igen. Bolotnaja-fallet, Pussy riot, antigaylagar, annekteringen av Krim och kriget i östra Ukraina. Ryssland blev internationell paria. Gorkijparken finns kvar och det är fortfarande en helt fantastisk park. Men den är inte längre ett löfte om att en samhällsförändring är möjlig. När jag besökte den senast, för drygt ett år sedan, hade ortodoxa kyrkan lyckats kapa åt sig ett hörn med en utställning som hyllade familjen.
När nu Garage öppnar är det mot bakgrund av den här utvecklingen. Byggnaden de flyttat in i är från 60-talet och var från början en sovjetisk restaurang. Den har ritats om av den holländske stjärnarkitekten Rem Koolhaas.
Invigningsprogrammet är ganska lågmält. Japanska Yayoi Kusama står bakom två rum med speglar och färger, som gjorda för selfies. Den argentinske konstnären Rirkrit Tiravanija visar Julius Kollers humoristiska fotomontage med ping-pong som tema och har själv ställt ut bordtennisbord där Garages besökare kan spela.
En annan utställning består av bilder på sovjetiska underjordiska konstnärer från 1970- och 80-talen. Det är väldigt roligt att se bilder från när Dmitrij Prigov, Vladimir Sorokin och Lev Rubinstein var unga. Men de hade mått bra av att presenteras i ett sammanhang. I vilket fall är det en påminnelse om att Garage också gör en viktig insats när det gäller forskning om och dokumentation av rysk och sovjetisk konst.
Garage har också en utställning om olika fenomen i Sovjetunionen. En handlar om hur sovjetisk film påverkades av kontakter med Afrika, Sydamerika och Asien.
Man ägnar förvånansvärt mycket utrymme åt den amerikanska utställningen i Sokolniki-parken 1959 där USA visade upp konsumtionsprodukter. Det är en händelse som är väldigt känd. Fast det är lite kul att man i en kopia av gästboken kan läsa att en sovjetisk utställningsbesökare skrivit att de älskade allt utom Pepsi-cola.
Allt det här är intressant, om än lite tamt. Istället är det byggnaden som fått mest uppmärksamhet. Koolhaas har klätt den i polykarbonatpaneler. På bottenvåningen har han bevarat en sovjetisk väggmosaik. Garages egna skyltar imiterar sovjetisk estetik.
I en elak och träffsäker artikel i dagstidningen Kommersant anklagas Koolhaas arkitektur för att vara nostalgisk. Det får nog sägas gälla hela Garage. Epoken man längtar efter är 50- och 60-talets töväder. (Man kan se en sådan strömning i hela samhället. På rysk tv har nyligen visats två tv-serier som idealiserar samma period),
Problemet är att det nostalgiska perspektivet inte bryter mot något mer kritiskt. Att lyfta fram oväntade, utmanande eller otrevliga aspekter är inte länge möjligt i Ryssland. Garage kommer med all säkerhet att göra intressanta utställningar, men det är svårt att se hur de skulle kunna bli en riktigt betydelsefull plats för konst när de inte tillåts utmana eller provocera. Och i Ryssland just nu kan man inte göra det. Inte ens i Gorkijparken.
Gå till toppen