Kultur

Ett ångande mästerverk!

Maskrosgudens barn

Sabine Forsblom. Schildts & Söderströms

Eva Brunström är sadist. Hon är också lärarinna på Bettinas skola. Hon undervisar i tyska och eleverna kallar henne Eva Braun. Nu förhåller det sig så att fröken Brunström inte är någon vanlig elak kärring. Nej. Hon är en äkta och genomruttet grym plågoande som vore hon tillverkad av stålull och saltsyra. Och som alla sadister kan Eva Braun lukta sig till vem som är det värnlösaste offret. Den harmynta Lolan och Bettina blir hennes främsta favoriter. Aldrig får Lolan eller Bettina vara ifred för hennes vassa blickar, hennes utstuderat elaka frågor eller hennes skickliga förmåga att genera och göra bort dem. Snart lär sig dock Bettina hur hon ska smita undan, men Lolan är fast.
Sabine Forsblom.Bild: Marit Björkbacka
Bettina kommer från ett fattigt hem. De har nyligen flyttat till ”gettot”. Till det illa beryktade och ökända ”Tattarmosan” i utkanten av Borgå. Området är slitet, rejält nergånget. Det är typiskt med gamla och förfallna hus men med stora trädgårdar och mycket levande liv – rörigt och rörligt. Ungarna springer omkring, skitiga och med slitna kläder. Men de äger en form av ofixerbar frihet som de flesta andra barn saknar. Här bland de gistna kåkarna, som den hårda vassa vinden drar rakt igenom om vintrarna, lever den verkligt underbetalda arbetarklassen och de som redan passerat gränsen till trasproletariatet. Det sups och härjas. Slagsmål och bråk i hemmen. Ändå. En närhet, en allt annat än påträngande omtanke, en samvaro dold under en hård yta. Samhörighet och solidaritet kan ta sig många former. Och nu bor familjen Fredriksson i området Edens Lustgård på Gammelbygatan 8. Här trivs Bettina.
Tio år efter den hyllade och remarkabla romanen ”Maskrosguden”, återkommer Sabine Forsblom med ”Maskrosgudens barn”. Den är helt fristående, men tar tidsmässigt ungefär vid där den förra romanen slutade.
I Sabine Forsbloms berättande finns ett kraftfullt och betvingande anslag som drabbar direkt. Hon slår genast igenom alla fördomar och hämmande spärrar. Den rika och händelsemättade romanens karaktärer lever och frodas. De får ett levande liv som få författare förmår gjuta i sina gestalter. Dessutom är boken kliniskt fri från ett ängsligt sneglande på samtidens tabun och regler. Språket är befriande rått och rakt. Inga krusiduller eller tveksamhet tillåts tränga sig in och förstöra den svettiga känsla som boken inger – den är varm som en komposthög. Om ett rum där tre fulla karlar sovit ruset av sig stinker av deras brakskitar, ja då skriver Forsblom det. Men mammas fina fisar luktar tryggt och gott.
När Bettina är på väg från barn till vuxen, när hon ska leva sig igenom tonårens tveeggade och utmanande värld, så är hon mer än dubbelt bakbunden. Vägen framåt är svår. Men hon har även genom sitt ursprung fått en livskraft och inre glöd som för henne långt.
Med ”Maskrosgudens barn” har Sabine Forsblom skrivit en medryckande, ångande, levande och gripande roman – den förmår att bli till en form av korsning mellan Moa Martinson och Kjell Johansson. Detta är en av årets stora och viktiga romaner och visar på hur stark och livskraftig arbetarromanens tradition är även i vår föränderliga samtid.
Gå till toppen