Kultur

Fängelseön Lesbos

Lesbos är din första bild av Europa.
Lesbos är platsen som är menad att vara en passage till ett nytt liv men som istället stänger in dig.
Lesbos är väntan, längtan och frustration.
Det är en ö som har förvandlats till ett fängelse.
När du anländer måste du vandra 62 kilometer för att komma till hamnen. Bussarna har förbjudits att köra dig - de kör bara turister och greker.
Orkar du inte vandra kan du åka med smugglarna. De tar 1500 kronor för att köra dig och de kommer inte att köra dig hela vägen fram.
I hamnen sitter tre poliser med en enda dator och utfärdar intyg som tar dig vidare.
Ett papper; några siffror och en underskrift.
Men nu har kontoret varit stängt under flera dagar.
Utan intyget får du varken lämna ön eller transporteras på den.
Du sover bredvid havet och hoppas på att poliskontoret ska öppna. I en vecka har du legat på marken - några av dina vänner har varit här i 20 dagar.
Igår sa polisen att alla med pass från Syrien skulle få lämna Lesbos med färjan till Aten.
Ni var tusentals som svettades och skickade runt vatten och gav varandra hopp. Ni väntade bakom gula grindar som satts upp för att skilja er från friheten.
När grindarna öppnades fick en man en panikångestattack och kördes iväg i en ambulans. En kvinna bad polisen att få vända tillbaka eftersom hennes nyfödda bebis behövde en doktor, men det fick hon inte.
Sedan skickades ni iväg i en buss. Men istället för att åka till färjan körde den er till Karatape - det som kallas för ett flyktingläger men som inte är något annat än tält och tårar.
Karatape är dödens väntrum. Här hittar du de hungrigaste öborna i hela Grekland.
Du vill inte vara här, du vill inte bli ännu en gravsten utan namn, du vill inte bli ett nummer på en plats långt bort från din familj.
Men alla pengar som skulle ta dig till Tyskland, Sverige, Belgien, de håller på att ta slut nu.
Ett tält som skyddar dig mot den starka solen kostar 400 kronor. Vattnet som egentligen ska kosta fem kronor kostar det tredubbla när de ser att du inte är härifrån.
Du har hört att hjälporganisationer har fått pengar för att hjälpa dig men du har inte sett till dem.
I dag har du ätit ett paket kex, igår har du ätit ett paket kex, dagen innan har du ätit ett paket kex och du frågar: hur länge kommer jag att behöva vara här?
En månad? Ett år? För alltid?
Du berättar om slottet i Aleppo, det äldsta i världen, och frågar om jag har sett det. Nu är det bombat och finns inte längre kvar.
Din familj är kvar där. Du har en telefon men du kan inte ringa dem och berätta att du lever, du måste betala 30 kronor om du vill låna ett eluttag på något av stadens kaféer.
Du har inte råd med 30 kronor längre. Båtresan hit kostade 11 000 kronor och för att ta dig till Tyskland kommer du att behöva 15 000 kronor till.
Invånarna på Lesbos hjälper dig ibland med mat och vatten men även de börjar undra varför Greklands regering blundar för allt kiss som rinner ner för gatorna i brist på toaletter.
Du säger att du tar livet av dig om du tvingas stanna här och tecknar med händerna en kniv som skär av din hals.
Du flydde från kriget i Syrien och det här är ditt Europa.
Gå till toppen