Nöje

Aziza Brahim och Baaba Maal möts i intensiteten och den vibrerande inlevelsen.

Sverige erkänner inte Västsahara, ockuperat av Marocko. Vilket vi borde, har flera kommentarer påpekat, eftersom vi erkänner staten Palestina.
Aziza Brahim har en intensiv, vibrerande vilja i rösten.Bild: Border Music
Detta gör det inte direkt mindre angeläget att lyssna på Aziza Brahim, själv flykting från Västsahara. Hennes sånger handlar om urbefolkningens landsförvisning, längtan tillbaka, uppror och kravet på rättvisa, fred och självständighet. Men musiken står även gott för sig själv.
Stilen och soundet på det nya albumet känns igen från sommarens Brahimkonsert i Pildammarna; "ökenblues" med enkla låtstrukturer och ett gung som verkar kunna pågå i evighet. Produktionen är luftig och avskalad, runt sångerskan sticker bara Ignasi Cussós snirkliga gitarrplock ut.
Mörk, vacker och magnetisk musik, med en känsla av tidlöshet i. Aziza Brahim berättar också poetiskt om skönheten i staden Dakhla och vad sandens urgamla sång berättar. Och i hennes fascinerande röst möts en intensiv, vibrerande vilja och ett stort lugn.
Hos Baaba Maal finns samma pulserande, gungande intensitet och förmåga att göra konst av enkelt musikaliskt material. Senegalesens stämma brinner, och också han låter medmänsklighet och respekt för livet löpa som en huvudnerv genom sina sånger.
Men Maal laborerar på ett helt annat sätt med rytmer, musikstilar och stu­dions möjligheter och växlar lätt mellan det nedtonat akustiska och storslagna ljudbilder färgade av diverse elektroniska klanger och effekter.
Texterna täcker in hemlängtan, självrespekt och språket som en brygga. Men de två slutspåren "War" och "Peace", levererade av poeten Lemn Sissay, är inget annat än blodigt, rasande allvar.

TIPS

Aziza Brahim: Abbar el hamada (Glitterbeat),
Baaba Maal: The traveller (Key).
Kandia Kouyaté: Renascence (Sterns music)
Gå till toppen