Kultur

Anrikt handarbete ännu viktigt i modevärlden

Ibland är mode en saga som inte har något med diskbänksrealistisk vardag att göra. Vi smyger i Chanels haute couture-ateljéer och möter en parallellvärld av paljetter där anrikt handarbete överlevt mot alla odds.

Tv: En luvjacka sydd i mossa på Chanels modevisning på Grand Palais i Paris. Gräset är äkta vara. Th: Getingar gjorda av fjädrar, för hand förstås, i Lemaires ateljéer.Bild: Chanel/Olivier Saillant
Januari, 2016. Om snön inne i Paris lyckas tränga sig igenom locket av förorening lägger den sig vanligtvis inte på marken. Men här, i Pantin, syns faktiskt ett vitt puder, exotiskt glittrande i gräset. Pantin ligger bara en liten bit utanför staden, men idag känns det som om det ligger mycket längre bort. Och inte bara på grund av snön.
Bakom en grå dörr finns inte Narnia men Lesage, ett anrikt broderiföretag ägt av Chanel. Lesage grundades 1924, när Albert och Marie-Louise Lesage tog över verkstaden Michonet, dit modeskaparna redan då vände sig för att få sina broderi-idéer förverkligade.
Lesage brukade ligga i ett knakande Haussmann-hus, en labyrint av knarrande paljettkantade korridorer, i centrala Paris. Idag har verksamheten flyttat in i de här nya och fräscha, mindre brandfarliga lokalerna i Chanels kvarter i Pantin. Byggnaden är modern, men det som pågår innanför väggarna vittnar om en annan tid.
Firman köptes 2002 upp av Chanel Group som ett led i ett initiativ för att säkra framtiden och traditionerna hos anrika modeverkstäder. Idag har elva så kallade métiers d’art tagits under modehusets vingar. De olika hantverksföretagen, däribland juvelerare, sko- och hattmakare, tillhör officiellt Chanel men fortsätter att arbeta även för konkurrenterna.
Lesage har den största samlingen av haute couture-broderi i världen, organiserat längs väggarna i arkivavdelningen. Hubert Barrère, företagets directeur artistique, är den person som översätter klädskaparnas visioner till brodyrskisser. Han halar ut en låda ur väggen.
– Tygeffekter är mitt jobb, säger han.
Lådan innehåller modehistoria: prover från Elsa Schiaparellis astrokollektion från 1938.
– Hon var väldigt vidskeplig, säger han och sveper fingrarna över stjärnteckensbrodyren.
Klädskaparen Elsa Schiaparelli var aktiv under mellankrigstiden och blev berömd för sina surrealisminfluerade kreationer, med färgstarka dekorationer och mycket humor.
Barrère bläddrar vidare i arkivet. Ett minne från en annan kund, Christian Lacroix, består av fastsydda musselskal på en fond av tyll.
”Dagens designer har ett nytt sätt att tänka. För dem är det den mänskliga handen som är intressant.”
– Lacroix älskade musslor. ”Vi äter dussintals musslor för att kunna göra jackan!” sa han och så gjorde de det.
Till Lesages arkiv kommer designer och studenter idag för att pilla på, och imponeras av, mode från en annan tid.
– Dagens designer har ett nytt sätt att tänka. För dem är det den mänskliga handen som är intressant.
I en postmaskinell tillvaro, med konstant effektiviserande industri, har den blivit exotisk.
Till skillnad från ready to wear, mode som produceras för att kunna säljas till massan och vars designer ofta strävar efter modernitet, i uttryck såväl som produktion, har haute couturen, som följer ett strikt regelverk om ateljéernas omfång och hur kläderna ska sys och säljas, ett mer ambivalent förhållande till teknologi och innovation.
Har Lesage inte alls påverkats av modern teknik?
– Det är i materialvalen inflytandet kan ses, säger Barrère och nämner ett fint träpapper som de använt i flikar till Chanelkollektionen som håller på att färdigställas i huset. Det är tunt och delikat men samtidigt hållbart. Förr i tiden en paradox.
När man konfronteras med 30-talets paljetter och gammeldags traditioner, ligger nostalgin nära. Men ändå är det alltså inte i ett museum vi befinner oss. Hubert Barrère gräver inte till vardags i arkiven. För honom är det viktigt att intressera sig för det nya.
– Kulturen ändras med ny teknologi. Det håller på att skapas ett nytt språk. Broderi är gammalt, men kreationerna vi gör ska korrespondera med känslan idag.
För att ge exempel på hur kulturen förändras, pekar han på en broschyr vars framsida är prydd av ett foto på en paljettsjal.
– Min generation ville veta mer, vem som har tagit bilden. Den nya generationen ser bara en sjal med paljetter och går sedan vidare.
Det är rimligt att anta att vi i en tid med många flöden blivit lite väl bra på att snabbt skanna av och på köpet förlorat en hel del detaljer. Enligt Barrère har förändringarna fört med sig nya estetiska krav, bland annat att effekterna i modet behöver vara mer omedelbara.
Det mjölkiga vinterljuset faller in i salarna där rader av brodörer är försjunkna i sina specifika projekt. När vi kommer på besök är det en vecka till Chanel ska ha säsongens haute couture-modevisning. De anställda är i färd med att göra klart de tygtexturer och dekorationer – bland annat träflikar, fjärilsapplikationer och lyxig mossa – som chefsdesigner Karl Lagerfeld har beställt till kollektionen som har naturtema.
Tv: Handgjorda paljetter som är påsydda för hand. Allt enligt chefsdesignern Karl Lagerfelds idé. Th: Textureffekterna skapas i de olika handarbetsverkstäderna och sätts sedan ihop till ett plagg.Bild: Chanel/Benoit Peverelli
I samma byggnad finns även Lemaire, ett annat av de uppköpta métiers d’art-företagen, som är sysselsatt med kollektionens fjädrar och blomdekorationer.
En vecka före visning: för många modehus det är nu stressen kulminerar. Ett rimligt scenario skulle kunna vara kaos, rödsprängda ögon och tyll på golvet. Här däremot är det lugnt. De arbetande sitter på rad med böjda huvuden över sina tygbitar. Stämningen är koncentrerad som om de mediterar eller håller på att göra ett prov.
I ett rum i huset förbereds tygerna för framtida broderimönster, genom att markeras med hål. I ett annat sys det. Små insekter, trogna naturtemat, föds i färg. Nödvändigheten av lugn och ro blir uppenbar om man tittar närmare på arbetet. De här pyttestygnen skulle vara omöjliga att få till om händerna skakade av stress.
Förutom Karl Lagerfelds pappersskisser, fästa lite här och var på väggarna, syns nästan inga plagg i ateljéerna. Allt är inzoomat, pixlat. Små, små flikar av specialgjort tunt trämaterial fästs en efter en på tyget. Inte förrän kommande vecka, på catwalken, kommer alla fragment att presenteras som kläder.
Mängden arbete bakom det som utgör endast detaljer i kollektionen – en mobilficka eller- framsida på en klänning – är svindlande. Alla fingertoppar, alla timmar, alla minipaljetter och alla stygn. Omöjliga lönsamhetskalkyler flimrar framför ögonen.
”Haute couture är en frizon där designerna kan utveckla sina drömmar. Resultatet av dessa drömmar är ofta både vackert och dyrt att producera. ”
I en fönsterruta blinkar reflektionen från min väska till. Den som är täckt av paljetter i ett kamouflagemönster, som jag sätter ner på tunnelbanegolv och offentliga toaletter – den som kommer från en billig kedja. Som jag köpte på rea i en second hand-affär. Diskret vänder jag paljettytan inåt, det känns respektlöst att glittra i plast när hundratals fingertoppar arbetar runt omkring mig för att placera specialgjorda applikationer på exakt rätt ställe. Sex euro kostade väskan. Lika lite som den ekvationen går ihop, går det ihop när jag börjar räkna fingertopparna runt omkring mig.
Skillnaden är, att här är det inte meningen att det ska gå ihop.
Haute couture är en värld som är en del av modebranschen, men som också definieras av sin separation från den.
För de flesta är kläderna som visas under haute couture-veckan omöjliga att realisera ekonomiskt och vissa av plaggen blir aldrig ens uppsydda. För att till fullo njuta av kreationerna är det uppenbart att man behöver släppa idén om att plaggen är tänkta att fungera i en diskbänks-realistisk verklighet.
Att släppas in i haute couture-ateljéerna påminner om att, efter att ha gått vilse på zoo, plötsligt upptäcka en mammut som ligger och chillar nöjt i solen i en hemlig dunge. Här i Pantin frodas ett handarbete som, handen på hjärtat, enligt moderniseringens och kapitalismens krassa regler, inte borde ha överlevt i vår snabba värld.
Alla rader av lugnt sysselsatta fingertoppar fungerar som välbehövlig påminnelse om att allt inte handlar om pengar, att det finns flera perspektiv att betrakta mode från.
Ibland är mode en saga som utspelas långt ifrån verkligheten, en verklighet där kläder behöver anpassas för olika kroppar, väder och plånböcker.
– Haute couture är en frizon där designerna kan utveckla sina drömmar. Resultatet av dessa drömmar är ofta både vackert och dyrt att producera.
Orden är Tine Bækgaards, dansk modestudent på prestigefulla modelinjen på Royal Academy of Fine Arts i Antwerpen i Belgien.
– Jag tror att haute couture finns för att visa ett märkes kreativitet men också för att placera det i en ”kreativ hierarki”. De märken som har en haute couture-linje använder visningarna som pr, för att bli omtalade, även om klänningarna inte går att få ekonomi i.
Kreatörer med ekonomiska förutsättningar att hänge sig åt orealistiska modedrömmar, som de som tillhör ett stort modehus som Chanel, är förstås inte i majoritet. Det finns dock andra områden där utsvävande mode frodas.
Utbildningen i Antwerpen är känd för sin höga konceptuella och experimentella mode-ribba. Jag skriver till Tine Bækgaard och svenska Jannike Sommar, som också går på skolan, för att höra om de känner att det är viktigt att under utbildningen förhålla sig till den verklighet de kommer att utexamineras till, eller om det snarare är en dyrbar chans att leva ut en konstnärliga idéer på ett gränslöst sätt.
– Verkligheten är inte speciellt viktig här, svarar Jannike Sommar. Skolan är en kreativ bubbla där din personliga stil och kreativitet är i fokus. Dock är kroppen viktig. Även om jag designar vandrande konstverk som är långt ifrån praktiska, är de alltid bärbara.
Hon hade hört mycket om skolan innan hon sökte.
– Jag visste att klasserna krympte allteftersom eleverna gallrades ut efter varje läsår. Detta kändes utmanande och motiverande, men såklart också nervöst eftersom det kunde ha slutat med att jag inte haft någon utbildning. Men det gick bra. Idag gör jag min master i en klass med sex studenter. Under mitt första år var vi 65.
Bild: Benoit Peverelli
Även om skolan är hård är den alltså desto friare kreativt. Plagg får vara utsvävande, i okonventionella material och ta tid.
Det mest tidskrävande plagg Jannike Sommar gjort var en klänning dekorerad med en skrikande person som hytter näven i luften.
– Den är gjord med en typ av lappteknik och är full av handbroderier. Själva modellen är enkel men alla broderier tog mycket lång tid.
– På vår skola arbetar vi inte med tankegångar som ”Kan den här produkten säljas?”. Jag har vänner som valt utbildningar som är mer ”verklighetsnära” när det kommer till sälj och business, men här, likt i haute couture-världen, är det inte så, skriver Tine Bækgaard.
Utbildningen blir en sorts fantasibubbla. Bækgaard tror att det här är en förutsättning för att kunna utveckla sin kreativitet och en egen stil.
Till sin masterkollektion inspirerad av konceptet ”troféfruar” går hon djupt in i research om klassiska hemmafrukläder från olika epoker.
– Jag läste i en artikel häromdagen att när musiker improviserar, och är i ”flow mode”, stänger de av för sin självkritik och ”tömmer” sin hjärna och kan använda sin kunskap och sitt instrument på intuitivt, omedvetet sätt. Det är samma teknik som designer använder, skriver Bækgaard.
Hon fortsätter:
– Poängen med den djupgående researchen är att man blir så uppslukad av sin värld att man kan skapa fritt i den.
Det är dags att se Lesages ateljéfragment som färdiga plagg.
Inför visningen av Chanels haute couture våren 2016 har riktiga gräsmattor, träd och ett trähus på flera våningar, släpats in på museet Grand Palais. Det är inte bara tiden som får kosta när Chanel gör en kollektion och, i sann haute couture-anda, verkar det inte snålas med någonting.
Modellerna börjar sin promenad. Säsongens ekoromantiska eskapism, med fågelkvitter och en zenkänsla, är ett tvärt kast från förra kollektionens flygplatshistoria. En luvjacka i sydd mossa trippar förbi under den simulerade blå himlen. Kostymerna än dyrare än på teater, men vi befinner oss definitivt i en saga.
Från åskådarplatserna är tygtexturerna effektfulla, men de broderade insekterna försvinnande små. Jag tänker på alla händer i ateljén, på Hubert Barrère, och blir påmind om att stanna med blicken, om att inte svepa förbi kläderna som över ett bildflöde i min telefon.

Haute couture

Haute couture görs till skillnad från prêt-à-porter (massproducerat mode) för hand och på beställning. Alla ateljégjorda kläder får dock inte benämnas haute couture eftersom det är ett skyddat begrepp vars kriterier sätts av en handelskammare i Paris och kontrolleras noga. Förutom att plaggen ska göras på beställning måste modehusen bland annat ha minst 15 heltidsanställda i ateljén och arrangera två modevisningar per år, innehållande minst 35 olika ingångar.

Metiers d'art

Som en del av en långsiktig plan för att bevara de anrika traditioner och tekniker som haute couturen är beroende av, har modehuset Chanel löpande köpt upp olika konsthantverkstäder, så kallade métiers d'art. Däribland finns bland annat ateljéer för handgjorda knappar, fjäderdekorationer, tygblommor, hattar och skor. De olika verkstäderna arbetar fortfarande för konkurrerande modehus men har i flera fall flyttat in i Chanels egna lokaler.

Lesage

Broderiateljén Lesage är en av konsthantverkstäderna i Chanels paraply. Företaget grundades 1924 när paret Lesage tog över en redan etablerad broderiinstitution. Än idag används de anrika handbroderiteknikerna här. Lesage leds av Hubert Barrère, som översätter de olika modehusens designidéer till skisser som sedan broderas för hand i huset.
Gå till toppen