Helsingborg

Flyktingbarnen drömmer om att flytta till ett familjehem

Över 90 ungdomar under ett tak – då blir det inte så hemlikt. Vi har besökt Ahmad Zaki, Javid Khan och Aref Naseri som bor på Fredriksdalshemmet. De delar ett rum som de försökt sätta sin egen prägel på. Men drömmen är att flytta till ett familjehem. Där det blir mer personligt, och där de kan läsa läxor i lugn och ro.

Ahmad Zaki öppnar dörren och hälsar välkommen till rum 403 på Fredriksdalshemmet. Här bor han tillsammans med Javid Khan och Aref Naseri. De träffades första gången på transitboendet i Malmö.Bild: Tom wall
Fredriksdalshemmet hann knappt avvecklas som vårdboende i höstas förrän det omvandlades till HVB-hem för ensamkommande flyktingbarn.
Sedan dess har staden successivt behövt ta alla fyra våningarna i bruk. Som HD tidigare berättat har det blivit ett av Sveriges största HVB-hem med över 90 tonårskillar mellan 14 och 17 år.
En tid var det så trångt att fyra personer fick dela rum. Nu är de två i de flesta rummen, och tre i några enstaka.
Två sängar får plats bredvid varandra i sovrummet. Den tredje personen får sova deras gemensamma allrum.Bild: Tom wall
Ahmad Zaki, Javid Khan och Aref Naseri kommer från Afghanistan och lärde känna varandra redan när de anlände till transitboendet i Malmö. Nu delar de en av de små lägenheterna som är möblerad med två sängar i sovrummet och en i det gemensamma allrummet.
En av väggarna är dekorerad med ett stort S av påskfjädrar.
– Vi ville skriva Sverige, men hade inte tillräckligt med fjädrar, berättar Aref Naseri.
Aref Naseri går liksom många av de andra i sommarskola nu i början på lovet.Bild: Tom wall
De personliga tillhörigheterna är få. I en hylla ligger några mjukisdjur. Och på väggarna sitter foton på killarna, de flesta tagna i olika sportsliga sammanhang som de deltar i. Bland annat innebandy, fotboll och cricket.
– Vi tar hand om rummet och städar det. Det känns som vårt eget hem, säger Javid Khan som tycker det fungerar bra att bo tillsammans.
Ali Myrzai och Abbas Mohamad Ibryahim tycker det har blivit bättre och bättre på Fredriksdalshemmet. I början saknade de regler och rutiner att hålla sig till.Bild: Tom wall
Från kommunens sida är ambitionen att det ska vara så hemlikt som möjligt. Men de är medvetna om svårigheten, med tanke på boendets storlek. Reglerna är mer strikta än på ett mindre boenden, och all mat lagas av personal och serveras vid fasta tider.
Det finns också tider för när de ska vara på sitt rum på kvällarna – klockan 21 på vardagar och 23 på helger.
Men när de första pojkarna anlände i höstas, och boendet just hade öppnat, var det på många sätt kaos.
Lappen på dörren talar om när ungdomarna ska vara på sina rum och när de ska sova.Bild: Tom wall
– Det var inte bra då, maten var dålig och det fanns inga bra regler och rutiner. Vi hade inget busskort heller. Men det har blivit bättre och bättre och nu tar de hand om oss på ett bra sätt, tycker Ali Myrzai som vi också träffar.
Han har precis slutat åttan på Påarps skola och har nu sommarlov. Ali Myrzai säger att han hade velat gå i sommarskola, som många av de andra gör, men av skäl som han inte känner till blev han aldrig anmäld.
– Nu är jag mest hemma på mitt rum. Dagarna går och jag försöker träna lite på min svenska själv.
På väggarna i korridorer och gemensamma utrymmen har personalen satt upp figurer och texter som ska hjälpa ungdomarna att lära sig svenska.Bild: Tom wall
En sak som de tycker har blivit bra är husmötena som hålls varje vecka på respektive våning.
– Man kan ta upp sina önskemål. De lyssnar på oss och försöker lösa problemet, säger Ali Myrzai.
Maten har varit, och är, ett hett ämne. Den tillagas i köken som finns på varje våning, men de kommer framöver att ersättas av ett nytt storkök på bottenvåningen för att klara livsmedelskraven.
– Den kocken som vi har nu är väldigt bra, tycker Ali Myrzai och berättar att de får afghansk, arabisk och svensk mat.
På varje våning finns ett kök där maten lagas. Men nu ska det byggas ett gemensamt storkök.Bild: Tom wall
I varje rum finns ett litet pentry, men det får inte användas. Ungdomarna tycker det är tråkigt att inte kunna laga till något själv när de känner för det.
– Om man till exempel vill steka ägg så får man inte det. Eller är sugen på något litet. Jag har en kompis på ett annat boende, där får de laga mat, säger Abbas Mohamad Ibryahim som också ställer upp när HD kommer på besök.
Just nu är det ramadan, den muslimska fastemånaden som innebär att många av dem inte äter eller dricker mellan soluppgång och solnedgång.
– Men de tar undan mat åt oss i matlådor så att vi kan äta den senare, berättar Javid Khan.
Javid Khan spelade cricket i Afghanistan och har tagit upp sporten här i Sverige. Han visar stolt upp vinsten i den senaste turneringen. Den står naturligtvis framme i rummet.Bild: Tom wall
Killarna går på olika skolor i kommunen, och där tillbringar de dagarna under terminen. Det arrangeras också idrottsaktiviteter som de får delta i. På kvällarna kan de sitta i det gemensamma tv-rummet som finns på varje våning.
– Vi brukar vara på rummet och titta på filmer som vi har laddat ner, berättar Ahmad Zaki.
Ska de ta emot en kompis utifrån på besök så ska det anmälas innan, och övernattningsgäster är inte tillåtet. Det gör att de inte har kompisar på besök så ofta, förklarar de.
När de bodde fyra på rummen var det trångt. Nu är det bättre tycker de, och har förståelse för att de är så många att de inte kan få eget rum. De tycker ändå att det har blivit lugnare på boendet.
I sovrummet finns en hylla där ungdomarna har samlat lite av sina personliga ägodelar.Bild: Tom wall
Vi återkommer till frågan om hur hemlikt det är och hur de trivs.
– Hemma för mig är föräldrarna eller en familj som bor tillsammans. Där man kan sitta och prata och man känner att de bryr sig om en. Det här är mer tak över huvudet, tycker Abbas Mohamad Ibyahim.
De har svårt att säga vad de hade förväntat sig.
– Men jag tror att det är för många som bor här och för lite personer som arbetar här. Därför känner man sig inte så bra behandlad, förklarar Abbas Mohamad Ibyahim och är överens med de andra om att det hade varit bättre och enklare med integrationen om de varit färre.
Han jämför med en kompis på ett boende för ensamkommande barn i Halmstad.
– Där bor åtta personer. De gör väldigt mycket saker tillsammans och personalen har mer tid för varje person.
De berättar att det fortfarande kommer mycket ny personal, som inte alltid känner till reglerna. Och att det har blivit en sport att testa dem. Ungefär som när det kommer en ny vikarie till skolan.
Ali Myrzai, Abbas Mohamad Ibrahim och Navid Ahmadi får tolkhjälp på dari när de berättar om sitt boende på Fredriksdalshemmet.Bild: Tom wall
Skulle de här sex ungdomarna, som vi träffar, fått välja så hade de hellre bott i ett familjehem.
– Där får man mindre människor omkring sig och det är lättare att läsa läxor och så, säger Ahmad Zaki.
– Jag vill också helst flytta till en familj, där man känner sig mer hemma, förklarar Navid Ahmad.
Framtiden känns svår för många av dem. Det är så mycket osäkerhet och tankarna far omkring.
– Framtiden är inte ljus och man vet inte om man får uppehållstillstånd, säger Navid Ahmadi.
– Jag har väldigt blandade känslor. Jag tänker på framtiden, min resa och min familj. På svenskan som är väldigt svår och hur man ska integreras, berättar Abbas Mohamad Ibyahim.
Det frestar på psykiskt.
– Man sover inte så bra heller.
Vad gör du om du inte kan sova?
– Ibland går jag ut och pratar med nattpersonalen. Då känns det lite lättare även om det är problem med språket. Och så tröstar vi som bor här varandra. Vi har gemensamma problem och därför är det lätt att prata med varandra, tycker han.
Läs alla artiklar om: Brister på hvb-hem
Gå till toppen