Heidi Avellan

Fria ord bygger demokratin.

Den svenska tryckfriheten fyller 250 år. Hurra! Hurra? Årets ord är ju post-truth

Medelhavet. Flyktingströmmen får och bör diskuteras.Bild: Malin Hoelstad/SvD/TT
Det går ett spöke genom Västvärlden. Det går där och gnäller om att ingen bryr sig om ”folket”, att ingen lyssnar och att medierna mörkar.
I onsdagens P1-morgon ryckte Björn Söder (SD) på axlarna åt den starkt kringskurna pressfriheten i Polen:
”Man måste förstå att det kanske behövs en omdaning av systemet. Och det kanske behövs även här i Sverige.”
Igår firades tryckfrihetens stolta första 250 år: den 2 december 1766 antogs Kongl. Maj:ts Nådige Förordning, Angående Skrif- och Tryck-friheten, världens första lagstiftning för fri press. Vill SD fira detta med att krympa pressens frihet?
Enligt Söder visar utvecklingen i världen överhuvudtaget att det "socialliberala etablissemangets" tid är över:
”Värnar man det socialliberala etablissemanget som har präglat samhällena då hojtar man till och skriker att demokratin är i fara. Jag instämmer inte.”
Men nej, det här handlar inte om något socialliberalt etablissemangs klagan – i egen sak. Pressfriheten är hotad i en rad länder, som Orbáns Ungern och Putins Ryssland. Det är allvarligt, för fria medier är en byggsten i demokratin – som Söder, riksdagens andre vice talman, borde se sig särskilt utsedd att värna. Demokrati kan inte förminskas till ”folkstyre”; utan respekt för alla människors lika värde och mänskliga rättigheter är det bara ett ord.
Den västerländska liberala demokratin är under attack. Och nej, Sverige är inte vaccinerat.
De som vill fjättra det fria ordet påstår att medierna mörkar och har en agenda. I klartext betyder det inte sällan att medierna inte omfamnar det invandringsfientliga språkbruket, utan håller fast vid journalistisk etik.
Agenda? Gärna det: upplysningstradition och humanism.
Flyktingkrisen försvinner inte bara för att världen tittar bort. Just nu flyr människor från helvetet i östra Aleppo, som den syriska regimen och Ryssland håller på att mala ner till makadam, och Mosul, där blodbadet fortsätter. Flyktingströmmen sinar inte, den söker bara nya vägar. Medelhavet har blivit en massgrav. Dagligen kommer notiser om människor som försvunnit i vågorna, enligt UNHCR 4 700 bara i år.
EU försöker valhänt hantera läget, men medlemsländerna är och förblir oeniga i synen på solidaritet med dem som flyr fattigdom och fara. Den här klyftan vidgas i takt med att den invandringsfientliga nationalistiska populismen griper kring sig.
Inte heller här är Sverige vaccinerat.
Det har gått ett år sedan Sverige anpassade migrationspolitiken till EU:s miniminivå. Moderaterna – som i tidigare regeringsställning gjorde upp med Miljöpartiet för att förhindra att SD blev vågmästare i sin paradfråga – protesterade inte.
Partiledaren Anna Kinberg Batra försäkrar nu i Aftonbladet (22/11) att hon fortfarande är fast övertygad om att öppenhet mot omvärlden är en överlevnadsfråga, men att det inte är ”detsamma som oreglerad invandring”.
Vilket Sverige inte heller har haft.
Ändå menar hon att det krävs en ny migrationspolitik.
”Det finns de som tror att jag har omprövat av taktiska skäl”, skriver hon och påstår att de har fel. Det skulle alltså inte stämma att M åter förhåller sig till SD – i alliansregeringen genom en överenskommelse med MP om en liberal invandringspolitik, nu genom att tvärtom lägga sig tätt intill SD. Den som tänker så har alltså fel?
Rätt är väl ändå att Anna Kinberg Batra nu sällar sig till oroslyssnarna, till dem som fått upp öronen för ”folket” – det invandringskritiska. Fast det hon nämner är "människor som på seriös grund har varnat för en ohållbar situation, men som inte har blivit lyssnade till”.
Moderaterna har vänt helt om sedan Fredrik Reinfeldt – som ju också sade sig lyssna på folket – men drog en annan slutsats. I våras raljerade han bistert att om Sverige ”kollapsat”, vilka ord finns då kvar för att beskriva det som sker i Syrien, Libyen och Afghanistan?:
Hur var det att fira jul i kollaps? Brann granen? Tog maten slut? Ramlade huset ihop?”
Det är klart att politiker måste ta människors oro på allvar. Det behövs svar på hur välfärden klarar av de många nyanlända, var alla ska bo, hur skolan och vården ska klara trycket, hur socialförsäkringarna och pensionssystemet kan justeras. Men framför allt behövs visioner där människor ses som resurser – inte anpassning till dem som bara vill stänga gränsen.
Det behövs berättelser om hur den liberala demokratin är vägen framåt – inte räddhågsen tolerans inför de intoleranta.
Denna trumpna höst har det, på goda grunder, diskuterats hur det offentliga samtalet ska föras. Med vilka ord, vilket tonfall? Men vad det talas om är fortfarande minst lika angeläget.
Vart tog den konstruktiva debatten om hur flyktingkrisen ska lösas vägen? Hur kan integrationen bli bättre?
Demokratins livsluft är den fria debatten. Invandringen inte bara får diskuteras, den måste diskuteras. Men det är något annat än att bara vända bort blicken och stänga dörren medan människor fortsätter fly med livet som insats.
Gå till toppen