Heidi Avellan

Heidi Avellan: Luciakulturen har plats för alla.

Ett litet barn med ett litet leende. En våg av iskallt hat. En varm tsunami. Där är julberättelsen med extra allt – utom plats för barnet.

Välgörenhet. Luciatåg i Malmö 2014.Bild: Agnes Henriksson Fjeldstad / TT
Hur tänkte Åhléns här?
Lucia är en så tacksam figur att ge sig på och den populistiska mobben har spytt galla över misshagliga ljusbärare förr. Visst, kärleken och värmen flödade i tiotusentals uppmuntrande kommentarer på varuhusets instagramkonto. Men de där några hundra vidriga försvinner inte för det.
Och reaktionen på sociala medier var ju lika förutsägbar som att julbocken i Gävel brinner. Hatfulla skrivbordskrigare överraskar sällan.
Ändå skickade Åhléns den lille pojken till gråvargarna.
Varför inte en tuffing i stället? Zlatan som Luzia? Paolo Roberto?
En liten mörklockig pojke, ett barn med ljuskrona och vit särk. Där går alltså gränsen. Där tar toleransen slut.
Hatstormen mot den här kampanjen gör det åter svårt att vara stolt över mänskligheten. Till slut fick inslaget och bilden tas bort, på pojkens familjs begäran. Vad näthatarna kräktes ur sig förtjänar inte att upprepas. Det måste finnas en alldeles särskilt plats i helvetet för människor som ger sig på barn så här. Som sätter sina egna fördomar före en liten pojkes känslor.
Häromåret var det en mörkhyad luciatös som fick rasisterna att gå i taket.
Nationalismen när den är som fulast och tarvligast. De kränkta gaphalsarna tar ”svenska traditioner” till intäkt för att de har rätt att ge sig på andra. De påstår att det här görs narr av ”nordiska traditioner”, utan att ha koll på det där.
Som att den första svenska lussen var en man. Om det skriver etnologen Lena Kättström Höök i den vältajmade boken Lucia i nytt ljus:
På medeltiden var svenskarna katoliker som julfastade från den 13 december. Den natten gällde det att äta och dricka innan solen gick upp och ha karneval: upptåg och skämt. Män klädde ut sig till kvinnor och kvinnor till män, berättar Lena Kättström Höök i Vetenskapsradion Forum i P1.
Dagens mer högtidliga lucior kom mot slutet av 1700-talet i herrgårdsmiljö, stadiga matronor dök upp i ottan med kaffe. Traditionen plockades sedan till Skansen. Den där blonda skönhetsdrottningen fick sin ljuskrona först i en trettiotalsanda om blond rasrenhet som gärna får försvinna in i historiens dunkel.
Lucia i nytt ljus påminner om att också den här traditionen har förändrats med tiden:
”Firandet härstammar från flera epoker, platser och religioner, och har genom åren varit både enkelt och överdådigt, skämtsamt och allvarligt, oskuldsfullt och oanständigt, heligt och profant, folkligt och aristokratiskt, privat och offentligt.”
Dagens traditionskramande är alltså bara ett försök att frysa en viss tidpunkt som ”historia” och sedan i eviga tider påstå att just den var rättare än alla andra. Precis som alla Sverigedemokraternas försök att nagla fast svenskheten blir det konstlat.
Hos folk med sund självkänsla byggs traditioner på och knådas om. Den tanken finns med i regeringens kulturarvsproposition, som passande nog presenterades på Skansen (8/12): kulturarvet förändras över tid.
"Kulturarvet behöver nå ut till fler människor i hela landet och bli en angelägenhet för fler", menar kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP).
Den lusse – sankta Lucia från Sicilien, ett katolskt helgon – som svenskarna gjort till sin måste alltså kunna se ut som dagens svensk. Alltså på en massa sätt. Hen kan självklart vara en han – det första belägget på en lucia med ljuskrona gäller en dräng i Skinnskatteberg. Sedan levde traditionen vidare bland studenterna på 1800-talet, idel män.
Det är alltså åter den där underbara tiden på året med svettig julmuzak i trånga gallerior, med tusen juleljus, änglar i höjden och tomtar på loftet. Tiden då många ängsligt försöker balansera rätt i vårt mångkulturella samhälle.
Julavslutning i kyrkan, någon? Främlingsfientliga påstår att det är invandrarna som satt stopp för detta, fast det handlar om att den svenska skolan är icke-konfessionell. Eleverna ska inte utsättas för religiös påverkan i skolan, slår Skolverket fast.
Traditioner förändras. Men det försvarar inte att Åhléns utsatte ett barn för det här rasistiska näthatet – hur goda intentionerna än var.
”Som i all vår kommunikation vill vi visa bilder som är inkluderande och som vår breda målgrupp kan känna igen sig i. Den här bilden är en av många i katalogen. Det är en vanlig bild med ett helt vanligt barn, det är inga konstigheter egentligen”, säger marknadschef Lina Söderqvist i Dagens Media.
Sant. Sant är också att fördomar som inte utmanas lever vidare. Men det får inte göras till priset av att ett barn kommer i kläm. Ansvaret för det är företagets.
”Som svensk med utländskt påbrå får man höra att man ska anpassa sig till svenska traditioner, men när man väl gör det så får man massa hat emot sig”, säger en av pojkens släktingar till Aftonbladet.
Beklämmande. Och sant.
Själv växte jag upp i barnkörer och kan inte tänka bort julklangerna från Hosianna till När juldagsmorgon glimmar och julnattsmässans Koppången med Py Bäckmans magiskt vackra ord. En ny sång som snabbt blivit en tradition bland alla klassiker. För andra är det kanske skinkan eller Janssons frestelse som är det centrala. Eller Aladdin framför Kalle Ankas julafton, med eller utan en ironi.
Men framför allt är julen givandets tid. Generös.
Att inte bereda plats i luciatåget åt dem som inte är blonda och blåögda är traditionslöst och osvenskt på riktigt.
Gå till toppen